2006-06-24

Hmm...återigen kommer korten lite i fel ordning.

På promenaden runt Strömmen stötte vi ihop med en Knipmamma och hennes enda överlevande lilla unge. De satt på en gren och vilade när vi fick syn på dem.



Sen fick vi syn på en andmamma och hennes små dunbollar. De låg och vilade i solen.




Observera hur lilla dunbollen ligger och sover.


När ett par med en hund passerade fick Mamma And brått att beordra sina ungar ut på vattnet.



Lite senare på promenaden hittade vi en annan andmamma med en ensam unge. Vi bjöd på lite bröd, men de var väldigt skygga.


Jag tycker det här kortet blev lite roligt för andungen ser ut att försöka gömma sig bakom grässtråna. :-)

Mordförsök vid Strömmen

Nu kommer inläggen i lite fel ordning här (och är dessutom hemskt fördröjda), men det får ni ta! :)

I början av juni blev vi vittnen till hur en stackars andfamilj blev attackerad av en lösgående hund. Kärringjäveln som hade hunden stod still och skrek åt sin hund att "komma hit", men det brydde den sig så klart inte om. Istället jagade den efter andungarna, som i sin tur sprang så fort deras små fötter kunde bära dem. Mamma And gjorde ett dödsföraktande utfall mot hunden och fick en stor reva på huvudet på kuppen. Men det räddade nog livet på andungarna för de hann kasta sig ner i Strömmen. Varesig jag eller Riddaren hann riktigt reagera. Vi stod fastfrusna och trodde liksom inte riktigt att det var sant att 1) hunden verkligen gick helt lös och 2) att kärringfan inte ens sprang efter den. Så här i efterhand önskar jag att jag sprungit fram till änder och hund och kickat den sistnämnda i Strömmen (eller åtminstone slängt undan den för den var rätt liten), men jag fann mig inte. När kärringen fått tag på hunden sa jag (extremt ilsket) åt henne att det faktiskt är lag på att hålla hundar kopplade under våren och sommaren och att det finns en anledning till att den lagen finns och så svor jag nog ett antal väl valda eder och kallade henne "jävla idiot" och liknande i rena ilskan. Hon gjorde inte en min av att höra och inte kopplade hon hunden heller. Jag tror inte ens hon hade med sig ett koppel till den hunden (hon hade två hundar varav en gick i koppel). Även från andra sidan Strömmen skrek ett par gamla tanter för allt vad tygen höll: "Koppla hunden!!!". Man kan ju bara hoppas att det var sista gången kärringen låter hunden gå lös.

Det går ofta hundar lösa i det där området (även nu när alla fåglarna har ungar) och jag har många gånger undrat hur många gånger andfamiljerna råkar illa ut. Antagligen oftare än man vill tänka på… :-/

Dagen efter andattacken gick vi rundan runt Strömmen igen för att se om vi kunde hitta den modiga andmamman och hennes ungar så att vi kunde försäkra oss om att de mådde bra. Vi hittade dem på samma ställe där attacken ägt rum och till vår glädje levde alla ungar och mamman!


Modiga Mamma And med sitt stackars fjäderlösa huvud. Hunden hade slitit bort alla fjädrar där!


En av de små söta dunisarna.


Här syns åtta av de nio ungarna.

2006-06-25

Fler söta fågelungar
Den här söta andmamman och hennes små ungar hittade vi på en av våra junipromenader runt Strömmen.


Jag fick smyga mig riktigt nära för att fota utan att Mamma And protesterade.




Vi bjöd hungriga små andungar på bröd.

Dessutom tror jag faktiskt jag rädde familjen undan en hundattack för det kom en gammal tant med en lösgående hund nerför trappan mot där andfamiljen höll till och jag rusade fram och sa till på skarpen att det faktiskt är koppeltvång hela sommaren och att det fanns fågelungar lite längre bort. "-Men hon är så snäll" kläckte kärringen ur sig och jag ville bara vrida nacken av henne. Säkert! Frågan är om inte jaktinstinkten tar över även på en snäll hund om den får andungar precis under nosen... Hon kopplade i alla fall hunden men Mamma And förde för säkerhets skull ut sina små ungar ut på vattnet.

Senare på samma promenad träffade vi på Den Buttra Fågelungen. Han satt mitt på en cykelväg och såg sur ut. För det mesta satt han bara och tjurade, men ibland kom det en liten myra springande och då blev det fart på honom! Myror är tydligen en delikatess. Eftersom han inte var så snabb och nätt och jämt flygfärdig tyckte vi att han inte borde sitta mitt på cykelvägen där han riskerade att bli överkörd. Dessvärre höll inte Den Buttra Fågelungen med oss alls. Han vägrade flytta sig och till slut gick älsklingen helt sonika fram och lyfte upp honom och gick och satte honom i en buske några meter in på en gräsmatta. *s* Jag gissar att han sedan satt och svor ilsket över dumma människor som lägger näsan i blöt.


Förmodligen en trädpiplärka gissar jag efter att ha studerat fågelboken.

På besök hos sothönsen

Nu ligger det sothöns och ruvar lite här och var runt Strömmen.


På väg upp för att ruva.


Och på plats i boet.

Vi hade med oss bröd till Mamma And och hennes fyra ungar.


Visst ser det ut som om halva Mamma Ands bakhuvud saknas?!?


"Den, Onde Den Gode och Den Fule"?




Gullefjun, den häpna andungen! *s*


Mamma And såg hela tiden till att hon och ungarna hade fri lejd ner till vattnet för den händelse något farligt skulle ske. Hon verkar vara en mycket vaksam och duktig mor. *ler*

2006-06-04

Vi kände oss tvungna att gå och hälsa på andfamiljen idag igen. Det är himla bra att ha dem som "lockbete" så man kommer ut. :-)



Mamma And övervakade matningsproceduren tillsammans med Pappa And som faktiskt fortfarande höll sig i närheten och jagade bort andra andhannar.


Den här lilla dunbollen har fått sig ett tjuvnyp på halsen. Det är alldeles rosa där.


De sprang ner med brödbitarna till vattnet och "dippade" dem idag också. Det kan man i o f s förstå när man ser vilken jättebrödbit den högra andungen har fått tag på!

Det är så roligt att stå och titta på dem när de äter. En av ungarna såg ett tag ut som den skulle kväva sig själv med en brödbit. Den stod och svalde och svalde i en hel evighet innan den kom på att den skulle doppa ner huvudet i vattnet så att brödet mjukades upp. Det glider nog ner lättare i halsen om det är blött verkar det som. *ler*

Hos dunbollarna

2006-06-02
Nu har det dykt upp ännu en gräsandsfamilj i Strömmen! Vi fick sällskap på vår promenad av en andmamma och hennes 10 ungar som målmedvetet simmade längs med stigen. De lät sig inte ens lockas när vi kastade brödsmulor till dem utan de fortsatte sin raska simtur utan att bry sig om oss.




En liten dunboll kom på efterkälken och "sprang" på vattenytan för att komma ifatt!

På det vanliga stället hittade vi den andra andfamiljen. Mamma And kvackade först varnande när vi kom så att ungarna rusade ut i vattnet, men när vi lockade med bröd och satt stilla på huk kom de snart upp och åt.


Mamma And är lätt att känna igen på sitt underliga huvud. Det ser ut som det saknas en del av bakhuvudet (!).


Förra gången fanns det fem dunbollar. Den här gången var de bara fyra.


Det var inte helt lätt för de småandungarna att svälja brödet. Vi skrattade hjärtligt när de ibland sprang ner med sin brödbit till vattnet och doppade den innan de svalde. Det såg ut som om de "dippade" maten i någon god sås. ;-)


Det här är mitt favoritkort från dagen. Den här dunbollen ser lite lätt bakom flötet ut, men han/hon ler ju glatt (och ganska fånigt). *s*


"- Mamma, hur nära de där människorna var det nu igen du sa att jag fick gå?"






Änderna fick snart sällskap av en hungrig kaja som gjorde sitt bästa för att sno smulor från ungarna. *muttrar* Om man tittar på dunbollen rakt fram på bilden ser man hur mycket bröd den moffat i sig. Det lägger sig nämligen "i halsen" och gör att den (halsen alltså) putar ut nästan ända fram i nivå med näbben. Så där ser de INTE ut när de är hungriga!


Liten och söt. Och med en smula i mungipan. ;-)

Vi kan nu konstatera att årets kullar (åtminstone hitintills) inte alls är lika orädda och galna som fjolårets. Då myllrade ju andungarna runt oss och åt ur händerna och klättrade upp i knäet. I o f s är de fortfarande väldigt små. De kanske blir modigare när de vuxit lite? För nu håller de sig på minst 1½-2 meters avstånd och Mamma And höll stenkoll på både oss och sina ungar.

Knipfamiljen

Nu har kniporna börjat få ungar också. I Strömmen simmar en knipmamma med sina sju ursöta små ungar. De är inte alls lika lätta att fota som gräsänderna för de är totalt ointresserade av bröd och väldigt skygga. Så fort vi stannade till samlade mamman ihop sina ungar och simmade ut mot öppet vatten.


Mamma Knipa ropar på sina ungar och en av dem fick så brått att den sprang ovanpå vattnet (!). Det är helt otroligt vilken fart de kan få upp. :-)


Här stod vi och lurpassade vid stranden och fick en chans att komma lite närmre.


Visst är de näpna, de små luddbollarna?!?

Näktergalen

Och där satt den, högt upp i ett träd, och sjöng så att hela kroppen vibrerade! Så liten och oansenlig och med sådan röstkapacitet!


Näktergalen sjunger. Usel fotokvalité, men den satt högt upp så jag var tvungen att maxzooma.

Man kommer långt med en muta

På dagens promenad runt strömmen fick min falkögda make syn på ett fågelbo inuti en trädstam. Jag var naturligtvis tvungen att smyga mig fram för att kika in (och för att fotografera)!


Skärpan blev verkligen strålande - eller nåt.


Om man vet vad man tittar efter kan man faktiskt se ett suddigt fågelungehuvud på den här bilden.


Och här är Mamma eller Pappa Trädkrypare som just levererat en saftig insekt till sin unge.

Under flera veckors tid har vi hört en väldigt kraftig och vacker fågelsång på en och samma sträcka av vår promenad. Vi har flera gånger försökt hitta fågeln som sjunger så fint (det är inte bara vi som stannar upp och lyssnar när den sjunger) men vi har aldrig lyckats få syn på den. Jag har hela tiden sagt till älsklingen att "så där har jag alltid föreställt mig att näktergalen sjunger". Gissa om jag blev förvånad när jag ikväll lyssnade igenom en skiva med fågelsång och insåg att det var just en näktergal vi hört sjunga!!! De sjunger ju tydligen endast nattetid, utom just i maj månad då de ibland även sjunger dagtid. Nu återstår bara att få se den också!

Idag hade vi med oss lite bröd på vår promenad. Vi spejade längs strandkanten och fick till slut syn på Mamma And och de små ungarna. Så fort vi närmade oss la hon sig på sina ungar och såg ut att planera att ligga där till gryningen eller så. Men jag provade att slänga en brödsmula i hennes riktning och då blev det fart på henne! Plötsligt var all försiktighet glömd och både hon och ungarna kom springande. Även Pappa And, som hållit sig några meter ut i vattnet, kom upp på land och ville äta. Det var faktiskt första gången som vi sett att även Pappa And var involverad i vaktandet av ungar. Det kom en annan andhanne och ville smaka vårt bröd, men då gjorde Mamma och Pappa And gemensam sak och jagade bort honom.

Fem små söta andungar hade de fått och de var minst lika glupska som sin mamma. De for omkring som små skållade troll och var näst intill omöjliga att fånga på bild. Det var fruktansvärt dråpligt att se dem försöka svälja brödsmulor som var ungefär lika stora som halva deras huvud! *s*


Fyra suddiga andungar på rad.


Sötis!


Tänk om de kunde vara stilla ett par ögonblick!


Munnen full av mat.


Hur söta är inte deras små näbbar?!?


Det där illvita är en smula som lyses upp av kamerablixten.


På väg att kliva ut ur bild...


Här kan man jämföra med Mamma Ands kropp och se hur små de är!

Till sist, för er som inte har jättelångsam uppkoppling, en liten film där man kan se de små andungarna och Mamma And:

www.internetangel.net/film/andfamilj.avi