Nu har det dykt upp ännu en gräsandsfamilj i Strömmen! Vi fick sällskap på vår promenad av en andmamma och hennes 10 ungar som målmedvetet simmade längs med stigen. De lät sig inte ens lockas när vi kastade brödsmulor till dem utan de fortsatte sin raska simtur utan att bry sig om oss.
En liten dunboll kom på efterkälken och "sprang" på vattenytan för att komma ifatt!
På det vanliga stället hittade vi den andra andfamiljen. Mamma And kvackade först varnande när vi kom så att ungarna rusade ut i vattnet, men när vi lockade med bröd och satt stilla på huk kom de snart upp och åt.
Mamma And är lätt att känna igen på sitt underliga huvud. Det ser ut som det saknas en del av bakhuvudet (!).
Förra gången fanns det fem dunbollar. Den här gången var de bara fyra.
Det var inte helt lätt för de småandungarna att svälja brödet. Vi skrattade hjärtligt när de ibland sprang ner med sin brödbit till vattnet och doppade den innan de svalde. Det såg ut som om de "dippade" maten i någon god sås. ;-)
Det här är mitt favoritkort från dagen. Den här dunbollen ser lite lätt bakom flötet ut, men han/hon ler ju glatt (och ganska fånigt). *s*
"- Mamma, hur nära de där människorna var det nu igen du sa att jag fick gå?"
Änderna fick snart sällskap av en hungrig kaja som gjorde sitt bästa för att sno smulor från ungarna. *muttrar* Om man tittar på dunbollen rakt fram på bilden ser man hur mycket bröd den moffat i sig. Det lägger sig nämligen "i halsen" och gör att den (halsen alltså) putar ut nästan ända fram i nivå med näbben. Så där ser de INTE ut när de är hungriga!
Liten och söt. Och med en smula i mungipan. ;-)
Vi kan nu konstatera att årets kullar (åtminstone hitintills) inte alls är lika orädda och galna som fjolårets. Då myllrade ju andungarna runt oss och åt ur händerna och klättrade upp i knäet. I o f s är de fortfarande väldigt små. De kanske blir modigare när de vuxit lite? För nu håller de sig på minst 1½-2 meters avstånd och Mamma And höll stenkoll på både oss och sina ungar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar