Knut och hans kompisar

Det var en lång och kall vinter i år. Därför har vi stödmatat småfåglarna med skalade solrosfrön på vårt fönsterbleck i köket. När snön smälte försökte sluta mata dem, men småfåglarna har uttryckt sitt stora missnöje med detta, så vi har kompromissat lite. När de gör luftaktobatik utanför fönstret och skriker uppfordrande så får de lite frön. I synnerhet en fågel har lärt sig hur man gör för att få mat när man vill. Under vintern hade vi blåmesar, talgoxar, gråsparvar, pilfinkar och nötväckor på besök. Men i april dök det även upp bofinkar som snabbt lärde sig att det regelbundet vankades mat. En av dessa bofinkshannar (vi kallar honom Knut) har lindat oss kring sitt lillfinger (lillklo?). *s* Vi är övertygad om att han ibland talat om för en vacker bofinkshona att han minsann kan fixa när han vill. När hon uttryckt sitt misstroende har han sagt åt henne att sätta sig i trädet och se med egna ögon. Sen har han flugit bort till vårt köksfönster, satt sig på fönsterblecket och genomträngande visslat på oss. Har fönstret stått på glänt har han hoppat upp så han är halvvägs på väg in och spanat ivrigt efter oss. Och har han fått syn på oss har han visslat ännu mer enträget och ivrigt hoppat omkring utanför samtidigt som han spanat in genom fönstret.

Eftersom vi är väldigt lätt manipulerade människor har vi så klart omedelbart kommit gående och öppnat fönstret och lagt ut frön. Och bofinken Knut har flugit undan först när vi stuckit ut handen och varit tillbaka så fort vi dragit in den igen. Och ibland har det då även kommit en eller ett par honor och ätit så det är därför vi tror att han använt oss för att imponera på damerna. ;-) Älsklingen brukar vissla tillbaka när Knut kommer och då blir han ännu mer exalterad och visslar som sjutton. *s* Nackdelen med att ha alla dessa (visserligen söta) småfåglar utanför fönstret är att de lika gärna använder tallriken som toalett så jag brukar få skrubba bort fågelskit när det regnar ute (det märks inte lika väl om det droppar ner smutsigt vatten från vårt fönster när det ändå regnar).

De senaste veckorna har dock Knut inte kommit på besök lika ofta. Häromdagen kom vi på varför. Han håller nämligen till på Färgargården! När vi var där och stod i kassan och skulle betala hörde vi plötsligt ett välbekant visslande. Jag kikade ut genom dörren och vem kom studsande där om inte Knut! Han visslade och visslade och kikade in genom ytterdörren som stod öppen. När han fick syn på oss hoppade han glatt in ett par meter genom dörren (!) och visslade sin speciella signal. När han inte fick nån mat hoppade han ut igen. *s* Och jo då, jag förstår mycket väl att det kanske inte alls var "vår" Knut, men jag väljer att tro det.


Knut mumsar frön på vårt fönsterbleck.




Även gråsparvarna är flitiga besökare.

Det märks förresten att gråsparvarna har ungar nu. När vi fikade på Färgargården i söndags var det lite blåsigt och regnet hängde i luften. Vi var alltså ganska ensamma där. Åtminstone om man ser till antalet människor. Däremot var vi omgärdade av gråsparvar som gärna ville dela våra våfflor. De flög så tätt över mitt huvud att deras vingar ibland viftade till mitt hår och några av dem spatserade runt på räcket intill och tog smulor direkt hur händerna på oss. Jag vet att en del tycker att det är äckligt när de är så närgångna men vi tycker ju bara att de är söta så oss gjorde det inget. Jag tänkte försöka fota dem när de satt på rad på räcket intill oss, men det finns få saker som är så läskigt i en gråsparvs ögon som när ett kameraobjektiv riktas mot en. Det ser väl ut som ett stort öga kan jag tro. Vips så var nästan allihop borta.


En modig gråsparvshanne satt kvar på en gärdesgårdspinne.