Man kommer långt med en muta

På dagens promenad runt strömmen fick min falkögda make syn på ett fågelbo inuti en trädstam. Jag var naturligtvis tvungen att smyga mig fram för att kika in (och för att fotografera)!


Skärpan blev verkligen strålande - eller nåt.


Om man vet vad man tittar efter kan man faktiskt se ett suddigt fågelungehuvud på den här bilden.


Och här är Mamma eller Pappa Trädkrypare som just levererat en saftig insekt till sin unge.

Under flera veckors tid har vi hört en väldigt kraftig och vacker fågelsång på en och samma sträcka av vår promenad. Vi har flera gånger försökt hitta fågeln som sjunger så fint (det är inte bara vi som stannar upp och lyssnar när den sjunger) men vi har aldrig lyckats få syn på den. Jag har hela tiden sagt till älsklingen att "så där har jag alltid föreställt mig att näktergalen sjunger". Gissa om jag blev förvånad när jag ikväll lyssnade igenom en skiva med fågelsång och insåg att det var just en näktergal vi hört sjunga!!! De sjunger ju tydligen endast nattetid, utom just i maj månad då de ibland även sjunger dagtid. Nu återstår bara att få se den också!

Idag hade vi med oss lite bröd på vår promenad. Vi spejade längs strandkanten och fick till slut syn på Mamma And och de små ungarna. Så fort vi närmade oss la hon sig på sina ungar och såg ut att planera att ligga där till gryningen eller så. Men jag provade att slänga en brödsmula i hennes riktning och då blev det fart på henne! Plötsligt var all försiktighet glömd och både hon och ungarna kom springande. Även Pappa And, som hållit sig några meter ut i vattnet, kom upp på land och ville äta. Det var faktiskt första gången som vi sett att även Pappa And var involverad i vaktandet av ungar. Det kom en annan andhanne och ville smaka vårt bröd, men då gjorde Mamma och Pappa And gemensam sak och jagade bort honom.

Fem små söta andungar hade de fått och de var minst lika glupska som sin mamma. De for omkring som små skållade troll och var näst intill omöjliga att fånga på bild. Det var fruktansvärt dråpligt att se dem försöka svälja brödsmulor som var ungefär lika stora som halva deras huvud! *s*


Fyra suddiga andungar på rad.


Sötis!


Tänk om de kunde vara stilla ett par ögonblick!


Munnen full av mat.


Hur söta är inte deras små näbbar?!?


Det där illvita är en smula som lyses upp av kamerablixten.


På väg att kliva ut ur bild...


Här kan man jämföra med Mamma Ands kropp och se hur små de är!

Till sist, för er som inte har jättelångsam uppkoppling, en liten film där man kan se de små andungarna och Mamma And:

www.internetangel.net/film/andfamilj.avi

Nu är de här!

Idag har vi sett dem, årets första dunbollar!!! Och de var så små, så små! Faktum är att jag aldrig sett så pyttesmå andungar förut. De var inte mer än ungefär 9 cm och otroligt söta! Vi fick först syn på Mamma And som stod och kikade i gräset. Så här års ser man knappt en enda andhona så vi tassade närmre för att se om hon hade ungar, och visst hade hon det. De simmade runt i vattenbrynet och var så näpna. Jag slängde iväg ett par kort på håll med maxzoom.


Det blev inget bra kort. Halvsuddigt och man får inte riktigt känsla för hur pyttesmå de är.

Sen tassade jag försiktigt närmre men då sa Mamma And "Buäääp!" och vips kavade alla små dunbollar upp ur vattnet och trippade upp till Mamma And, som raskt la sig ovanpå sina småttingar. Sen kunde jag i princip tassa hur nära jag ville. Mamma And stirrade på mig, kvackade lite och till och med väste lite åt mig, men hon flyttade sig inte en millimeter och var noga med att ligga så att ungarna inte syntes. Snacka om modig och själuppoffrande morsa!


Mamma And ligger på sina ungar.

Jag ville inte störa henne för mycket så jag gav upp tanken på att få fota minidunbollar i närbild. Jag får gå tillbaka en annan dag och ha med mig bröd helt enkelt.

Knut och hans kompisar

Det var en lång och kall vinter i år. Därför har vi stödmatat småfåglarna med skalade solrosfrön på vårt fönsterbleck i köket. När snön smälte försökte sluta mata dem, men småfåglarna har uttryckt sitt stora missnöje med detta, så vi har kompromissat lite. När de gör luftaktobatik utanför fönstret och skriker uppfordrande så får de lite frön. I synnerhet en fågel har lärt sig hur man gör för att få mat när man vill. Under vintern hade vi blåmesar, talgoxar, gråsparvar, pilfinkar och nötväckor på besök. Men i april dök det även upp bofinkar som snabbt lärde sig att det regelbundet vankades mat. En av dessa bofinkshannar (vi kallar honom Knut) har lindat oss kring sitt lillfinger (lillklo?). *s* Vi är övertygad om att han ibland talat om för en vacker bofinkshona att han minsann kan fixa när han vill. När hon uttryckt sitt misstroende har han sagt åt henne att sätta sig i trädet och se med egna ögon. Sen har han flugit bort till vårt köksfönster, satt sig på fönsterblecket och genomträngande visslat på oss. Har fönstret stått på glänt har han hoppat upp så han är halvvägs på väg in och spanat ivrigt efter oss. Och har han fått syn på oss har han visslat ännu mer enträget och ivrigt hoppat omkring utanför samtidigt som han spanat in genom fönstret.

Eftersom vi är väldigt lätt manipulerade människor har vi så klart omedelbart kommit gående och öppnat fönstret och lagt ut frön. Och bofinken Knut har flugit undan först när vi stuckit ut handen och varit tillbaka så fort vi dragit in den igen. Och ibland har det då även kommit en eller ett par honor och ätit så det är därför vi tror att han använt oss för att imponera på damerna. ;-) Älsklingen brukar vissla tillbaka när Knut kommer och då blir han ännu mer exalterad och visslar som sjutton. *s* Nackdelen med att ha alla dessa (visserligen söta) småfåglar utanför fönstret är att de lika gärna använder tallriken som toalett så jag brukar få skrubba bort fågelskit när det regnar ute (det märks inte lika väl om det droppar ner smutsigt vatten från vårt fönster när det ändå regnar).

De senaste veckorna har dock Knut inte kommit på besök lika ofta. Häromdagen kom vi på varför. Han håller nämligen till på Färgargården! När vi var där och stod i kassan och skulle betala hörde vi plötsligt ett välbekant visslande. Jag kikade ut genom dörren och vem kom studsande där om inte Knut! Han visslade och visslade och kikade in genom ytterdörren som stod öppen. När han fick syn på oss hoppade han glatt in ett par meter genom dörren (!) och visslade sin speciella signal. När han inte fick nån mat hoppade han ut igen. *s* Och jo då, jag förstår mycket väl att det kanske inte alls var "vår" Knut, men jag väljer att tro det.


Knut mumsar frön på vårt fönsterbleck.




Även gråsparvarna är flitiga besökare.

Det märks förresten att gråsparvarna har ungar nu. När vi fikade på Färgargården i söndags var det lite blåsigt och regnet hängde i luften. Vi var alltså ganska ensamma där. Åtminstone om man ser till antalet människor. Däremot var vi omgärdade av gråsparvar som gärna ville dela våra våfflor. De flög så tätt över mitt huvud att deras vingar ibland viftade till mitt hår och några av dem spatserade runt på räcket intill och tog smulor direkt hur händerna på oss. Jag vet att en del tycker att det är äckligt när de är så närgångna men vi tycker ju bara att de är söta så oss gjorde det inget. Jag tänkte försöka fota dem när de satt på rad på räcket intill oss, men det finns få saker som är så läskigt i en gråsparvs ögon som när ett kameraobjektiv riktas mot en. Det ser väl ut som ett stort öga kan jag tro. Vips så var nästan allihop borta.


En modig gråsparvshanne satt kvar på en gärdesgårdspinne.