På besök hos sothönsen

Nu ligger det sothöns och ruvar lite här och var runt Strömmen.


På väg upp för att ruva.


Och på plats i boet.

Vi hade med oss bröd till Mamma And och hennes fyra ungar.


Visst ser det ut som om halva Mamma Ands bakhuvud saknas?!?


"Den, Onde Den Gode och Den Fule"?




Gullefjun, den häpna andungen! *s*


Mamma And såg hela tiden till att hon och ungarna hade fri lejd ner till vattnet för den händelse något farligt skulle ske. Hon verkar vara en mycket vaksam och duktig mor. *ler*

2006-06-04

Vi kände oss tvungna att gå och hälsa på andfamiljen idag igen. Det är himla bra att ha dem som "lockbete" så man kommer ut. :-)



Mamma And övervakade matningsproceduren tillsammans med Pappa And som faktiskt fortfarande höll sig i närheten och jagade bort andra andhannar.


Den här lilla dunbollen har fått sig ett tjuvnyp på halsen. Det är alldeles rosa där.


De sprang ner med brödbitarna till vattnet och "dippade" dem idag också. Det kan man i o f s förstå när man ser vilken jättebrödbit den högra andungen har fått tag på!

Det är så roligt att stå och titta på dem när de äter. En av ungarna såg ett tag ut som den skulle kväva sig själv med en brödbit. Den stod och svalde och svalde i en hel evighet innan den kom på att den skulle doppa ner huvudet i vattnet så att brödet mjukades upp. Det glider nog ner lättare i halsen om det är blött verkar det som. *ler*

Hos dunbollarna

2006-06-02
Nu har det dykt upp ännu en gräsandsfamilj i Strömmen! Vi fick sällskap på vår promenad av en andmamma och hennes 10 ungar som målmedvetet simmade längs med stigen. De lät sig inte ens lockas när vi kastade brödsmulor till dem utan de fortsatte sin raska simtur utan att bry sig om oss.




En liten dunboll kom på efterkälken och "sprang" på vattenytan för att komma ifatt!

På det vanliga stället hittade vi den andra andfamiljen. Mamma And kvackade först varnande när vi kom så att ungarna rusade ut i vattnet, men när vi lockade med bröd och satt stilla på huk kom de snart upp och åt.


Mamma And är lätt att känna igen på sitt underliga huvud. Det ser ut som det saknas en del av bakhuvudet (!).


Förra gången fanns det fem dunbollar. Den här gången var de bara fyra.


Det var inte helt lätt för de småandungarna att svälja brödet. Vi skrattade hjärtligt när de ibland sprang ner med sin brödbit till vattnet och doppade den innan de svalde. Det såg ut som om de "dippade" maten i någon god sås. ;-)


Det här är mitt favoritkort från dagen. Den här dunbollen ser lite lätt bakom flötet ut, men han/hon ler ju glatt (och ganska fånigt). *s*


"- Mamma, hur nära de där människorna var det nu igen du sa att jag fick gå?"






Änderna fick snart sällskap av en hungrig kaja som gjorde sitt bästa för att sno smulor från ungarna. *muttrar* Om man tittar på dunbollen rakt fram på bilden ser man hur mycket bröd den moffat i sig. Det lägger sig nämligen "i halsen" och gör att den (halsen alltså) putar ut nästan ända fram i nivå med näbben. Så där ser de INTE ut när de är hungriga!


Liten och söt. Och med en smula i mungipan. ;-)

Vi kan nu konstatera att årets kullar (åtminstone hitintills) inte alls är lika orädda och galna som fjolårets. Då myllrade ju andungarna runt oss och åt ur händerna och klättrade upp i knäet. I o f s är de fortfarande väldigt små. De kanske blir modigare när de vuxit lite? För nu håller de sig på minst 1½-2 meters avstånd och Mamma And höll stenkoll på både oss och sina ungar.

Knipfamiljen

Nu har kniporna börjat få ungar också. I Strömmen simmar en knipmamma med sina sju ursöta små ungar. De är inte alls lika lätta att fota som gräsänderna för de är totalt ointresserade av bröd och väldigt skygga. Så fort vi stannade till samlade mamman ihop sina ungar och simmade ut mot öppet vatten.


Mamma Knipa ropar på sina ungar och en av dem fick så brått att den sprang ovanpå vattnet (!). Det är helt otroligt vilken fart de kan få upp. :-)


Här stod vi och lurpassade vid stranden och fick en chans att komma lite närmre.


Visst är de näpna, de små luddbollarna?!?

Näktergalen

Och där satt den, högt upp i ett träd, och sjöng så att hela kroppen vibrerade! Så liten och oansenlig och med sådan röstkapacitet!


Näktergalen sjunger. Usel fotokvalité, men den satt högt upp så jag var tvungen att maxzooma.