onsdag, januari 11, 2012
onsdag, mars 05, 2008
onsdag, mars 07, 2007
Herr And biter ifrån
Jag gick tillbaka med mer bröd dagen efter det förra inlägget. Herr And, som jag är övertygad är en av De Sex Galna Andungarna, var så klart på plats och kom snabbt rusande och började ihärdigt bita mig i byxbenet. Hade han kunnat prata hade han garanterat sagt något i stil med:
"- Men hallå! Ge mig bröd då! Hallå!?! Varför slänger du bröd till de andra? JAG är ju hungrigast! Hörru!!! Ge mig bröd då!!!"
Jag hade fullt upp med att försöka slänga bröd, fota Herr And och samtidigt mota undan honom när han började hacka allt för hårdnäbbat på mitt stackars ben. *s*
Herr And sliter uppfodrande i mitt byxben.
Brödet är slut och jag är på väg att gå. Observera den förebrående blicken. ;-)
"- Men hallå! Ge mig bröd då! Hallå!?! Varför slänger du bröd till de andra? JAG är ju hungrigast! Hörru!!! Ge mig bröd då!!!"
Jag hade fullt upp med att försöka slänga bröd, fota Herr And och samtidigt mota undan honom när han började hacka allt för hårdnäbbat på mitt stackars ben. *s*
Herr And sliter uppfodrande i mitt byxben.
Brödet är slut och jag är på väg att gå. Observera den förebrående blicken. ;-)
torsdag, februari 22, 2007
Vad blev det av De Sex Galna Andungarna?
Idag har jag travat runt Strömmen i min ensamhet. Det snöade och blåste och var kallt. Men jag hade termobyxor, halsduk, mössa och vantar. Och MP3-spelare och kamera. Och några gamla tekakor som jag bjöd änderna på. De var hungriga kan jag lova! Är det någon som minns De Sex Galna Andungarna som jag skrev om sommaren 2005? Jag har undrat om de några av dem överlevt. Nu vet jag. Minst två lever. Jag är helt säker! *s* Den ena av dem är en hanne. Han stod och bet mig ilsket i benet idag. Han tyckte inte att jag skulle kasta bröd till de andra änderna utan bara mata honom. När jag inte gjorde det bet han mig gång på gång i benet (det gjorde verkligen ont). När jag försökte puffa undan honom med foten spjärnade han helt kaxigt emot och fortsatte bitas. :) Den andra Galna Andungen är en hona. Hon flaxade dödsföraktande upp nästan i ansiktshöjd (!) på mig och försökte stjäla brödet jag hade i handen. Jag fick hoppa undan och vifta bort henne för annars hade jag haft en vuxen and i famnen. *s* De är rätt roliga, änder, tycker jag.
söndag, september 10, 2006
2006-06-24
Hmm...återigen kommer korten lite i fel ordning.
På promenaden runt Strömmen stötte vi ihop med en Knipmamma och hennes enda överlevande lilla unge. De satt på en gren och vilade när vi fick syn på dem.
Sen fick vi syn på en andmamma och hennes små dunbollar. De låg och vilade i solen.
Observera hur lilla dunbollen ligger och sover.
När ett par med en hund passerade fick Mamma And brått att beordra sina ungar ut på vattnet.
Lite senare på promenaden hittade vi en annan andmamma med en ensam unge. Vi bjöd på lite bröd, men de var väldigt skygga.
Jag tycker det här kortet blev lite roligt för andungen ser ut att försöka gömma sig bakom grässtråna. :-)
På promenaden runt Strömmen stötte vi ihop med en Knipmamma och hennes enda överlevande lilla unge. De satt på en gren och vilade när vi fick syn på dem.
Sen fick vi syn på en andmamma och hennes små dunbollar. De låg och vilade i solen.
Observera hur lilla dunbollen ligger och sover.
När ett par med en hund passerade fick Mamma And brått att beordra sina ungar ut på vattnet.
Lite senare på promenaden hittade vi en annan andmamma med en ensam unge. Vi bjöd på lite bröd, men de var väldigt skygga.
Jag tycker det här kortet blev lite roligt för andungen ser ut att försöka gömma sig bakom grässtråna. :-)
onsdag, augusti 09, 2006
Mordförsök vid Strömmen
Nu kommer inläggen i lite fel ordning här (och är dessutom hemskt fördröjda), men det får ni ta! :)
I början av juni blev vi vittnen till hur en stackars andfamilj blev attackerad av en lösgående hund. Kärringjäveln som hade hunden stod still och skrek åt sin hund att "komma hit", men det brydde den sig så klart inte om. Istället jagade den efter andungarna, som i sin tur sprang så fort deras små fötter kunde bära dem. Mamma And gjorde ett dödsföraktande utfall mot hunden och fick en stor reva på huvudet på kuppen. Men det räddade nog livet på andungarna för de hann kasta sig ner i Strömmen. Varesig jag eller Riddaren hann riktigt reagera. Vi stod fastfrusna och trodde liksom inte riktigt att det var sant att 1) hunden verkligen gick helt lös och 2) att kärringfan inte ens sprang efter den. Så här i efterhand önskar jag att jag sprungit fram till änder och hund och kickat den sistnämnda i Strömmen (eller åtminstone slängt undan den för den var rätt liten), men jag fann mig inte. När kärringen fått tag på hunden sa jag (extremt ilsket) åt henne att det faktiskt är lag på att hålla hundar kopplade under våren och sommaren och att det finns en anledning till att den lagen finns och så svor jag nog ett antal väl valda eder och kallade henne "jävla idiot" och liknande i rena ilskan. Hon gjorde inte en min av att höra och inte kopplade hon hunden heller. Jag tror inte ens hon hade med sig ett koppel till den hunden (hon hade två hundar varav en gick i koppel). Även från andra sidan Strömmen skrek ett par gamla tanter för allt vad tygen höll: "Koppla hunden!!!". Man kan ju bara hoppas att det var sista gången kärringen låter hunden gå lös.
Det går ofta hundar lösa i det där området (även nu när alla fåglarna har ungar) och jag har många gånger undrat hur många gånger andfamiljerna råkar illa ut. Antagligen oftare än man vill tänka på… :-/
Dagen efter andattacken gick vi rundan runt Strömmen igen för att se om vi kunde hitta den modiga andmamman och hennes ungar så att vi kunde försäkra oss om att de mådde bra. Vi hittade dem på samma ställe där attacken ägt rum och till vår glädje levde alla ungar och mamman!
Modiga Mamma And med sitt stackars fjäderlösa huvud. Hunden hade slitit bort alla fjädrar där!
En av de små söta dunisarna.
Här syns åtta av de nio ungarna.
I början av juni blev vi vittnen till hur en stackars andfamilj blev attackerad av en lösgående hund. Kärringjäveln som hade hunden stod still och skrek åt sin hund att "komma hit", men det brydde den sig så klart inte om. Istället jagade den efter andungarna, som i sin tur sprang så fort deras små fötter kunde bära dem. Mamma And gjorde ett dödsföraktande utfall mot hunden och fick en stor reva på huvudet på kuppen. Men det räddade nog livet på andungarna för de hann kasta sig ner i Strömmen. Varesig jag eller Riddaren hann riktigt reagera. Vi stod fastfrusna och trodde liksom inte riktigt att det var sant att 1) hunden verkligen gick helt lös och 2) att kärringfan inte ens sprang efter den. Så här i efterhand önskar jag att jag sprungit fram till änder och hund och kickat den sistnämnda i Strömmen (eller åtminstone slängt undan den för den var rätt liten), men jag fann mig inte. När kärringen fått tag på hunden sa jag (extremt ilsket) åt henne att det faktiskt är lag på att hålla hundar kopplade under våren och sommaren och att det finns en anledning till att den lagen finns och så svor jag nog ett antal väl valda eder och kallade henne "jävla idiot" och liknande i rena ilskan. Hon gjorde inte en min av att höra och inte kopplade hon hunden heller. Jag tror inte ens hon hade med sig ett koppel till den hunden (hon hade två hundar varav en gick i koppel). Även från andra sidan Strömmen skrek ett par gamla tanter för allt vad tygen höll: "Koppla hunden!!!". Man kan ju bara hoppas att det var sista gången kärringen låter hunden gå lös.
Det går ofta hundar lösa i det där området (även nu när alla fåglarna har ungar) och jag har många gånger undrat hur många gånger andfamiljerna råkar illa ut. Antagligen oftare än man vill tänka på… :-/
Dagen efter andattacken gick vi rundan runt Strömmen igen för att se om vi kunde hitta den modiga andmamman och hennes ungar så att vi kunde försäkra oss om att de mådde bra. Vi hittade dem på samma ställe där attacken ägt rum och till vår glädje levde alla ungar och mamman!
Modiga Mamma And med sitt stackars fjäderlösa huvud. Hunden hade slitit bort alla fjädrar där!
En av de små söta dunisarna.
Här syns åtta av de nio ungarna.
tisdag, juli 25, 2006
2006-06-25
Fler söta fågelungar
Den här söta andmamman och hennes små ungar hittade vi på en av våra junipromenader runt Strömmen.
Jag fick smyga mig riktigt nära för att fota utan att Mamma And protesterade.
Vi bjöd hungriga små andungar på bröd.
Dessutom tror jag faktiskt jag rädde familjen undan en hundattack för det kom en gammal tant med en lösgående hund nerför trappan mot där andfamiljen höll till och jag rusade fram och sa till på skarpen att det faktiskt är koppeltvång hela sommaren och att det fanns fågelungar lite längre bort. "-Men hon är så snäll" kläckte kärringen ur sig och jag ville bara vrida nacken av henne. Säkert! Frågan är om inte jaktinstinkten tar över även på en snäll hund om den får andungar precis under nosen... Hon kopplade i alla fall hunden men Mamma And förde för säkerhets skull ut sina små ungar ut på vattnet.
Senare på samma promenad träffade vi på Den Buttra Fågelungen. Han satt mitt på en cykelväg och såg sur ut. För det mesta satt han bara och tjurade, men ibland kom det en liten myra springande och då blev det fart på honom! Myror är tydligen en delikatess. Eftersom han inte var så snabb och nätt och jämt flygfärdig tyckte vi att han inte borde sitta mitt på cykelvägen där han riskerade att bli överkörd. Dessvärre höll inte Den Buttra Fågelungen med oss alls. Han vägrade flytta sig och till slut gick älsklingen helt sonika fram och lyfte upp honom och gick och satte honom i en buske några meter in på en gräsmatta. *s* Jag gissar att han sedan satt och svor ilsket över dumma människor som lägger näsan i blöt.
Förmodligen en trädpiplärka gissar jag efter att ha studerat fågelboken.
Den här söta andmamman och hennes små ungar hittade vi på en av våra junipromenader runt Strömmen.
Jag fick smyga mig riktigt nära för att fota utan att Mamma And protesterade.
Vi bjöd hungriga små andungar på bröd.
Dessutom tror jag faktiskt jag rädde familjen undan en hundattack för det kom en gammal tant med en lösgående hund nerför trappan mot där andfamiljen höll till och jag rusade fram och sa till på skarpen att det faktiskt är koppeltvång hela sommaren och att det fanns fågelungar lite längre bort. "-Men hon är så snäll" kläckte kärringen ur sig och jag ville bara vrida nacken av henne. Säkert! Frågan är om inte jaktinstinkten tar över även på en snäll hund om den får andungar precis under nosen... Hon kopplade i alla fall hunden men Mamma And förde för säkerhets skull ut sina små ungar ut på vattnet.
Senare på samma promenad träffade vi på Den Buttra Fågelungen. Han satt mitt på en cykelväg och såg sur ut. För det mesta satt han bara och tjurade, men ibland kom det en liten myra springande och då blev det fart på honom! Myror är tydligen en delikatess. Eftersom han inte var så snabb och nätt och jämt flygfärdig tyckte vi att han inte borde sitta mitt på cykelvägen där han riskerade att bli överkörd. Dessvärre höll inte Den Buttra Fågelungen med oss alls. Han vägrade flytta sig och till slut gick älsklingen helt sonika fram och lyfte upp honom och gick och satte honom i en buske några meter in på en gräsmatta. *s* Jag gissar att han sedan satt och svor ilsket över dumma människor som lägger näsan i blöt.
Förmodligen en trädpiplärka gissar jag efter att ha studerat fågelboken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
