Den här söta andmamman och hennes små ungar hittade vi på en av våra junipromenader runt Strömmen.
Jag fick smyga mig riktigt nära för att fota utan att Mamma And protesterade.
Vi bjöd hungriga små andungar på bröd.
Dessutom tror jag faktiskt jag rädde familjen undan en hundattack för det kom en gammal tant med en lösgående hund nerför trappan mot där andfamiljen höll till och jag rusade fram och sa till på skarpen att det faktiskt är koppeltvång hela sommaren och att det fanns fågelungar lite längre bort. "-Men hon är så snäll" kläckte kärringen ur sig och jag ville bara vrida nacken av henne. Säkert! Frågan är om inte jaktinstinkten tar över även på en snäll hund om den får andungar precis under nosen... Hon kopplade i alla fall hunden men Mamma And förde för säkerhets skull ut sina små ungar ut på vattnet.
Senare på samma promenad träffade vi på Den Buttra Fågelungen. Han satt mitt på en cykelväg och såg sur ut. För det mesta satt han bara och tjurade, men ibland kom det en liten myra springande och då blev det fart på honom! Myror är tydligen en delikatess. Eftersom han inte var så snabb och nätt och jämt flygfärdig tyckte vi att han inte borde sitta mitt på cykelvägen där han riskerade att bli överkörd. Dessvärre höll inte Den Buttra Fågelungen med oss alls. Han vägrade flytta sig och till slut gick älsklingen helt sonika fram och lyfte upp honom och gick och satte honom i en buske några meter in på en gräsmatta. *s* Jag gissar att han sedan satt och svor ilsket över dumma människor som lägger näsan i blöt.
Förmodligen en trädpiplärka gissar jag efter att ha studerat fågelboken.
