2005-05-05
Ungefär 2-3 meter ut i vattnet (sett från gångstråket där massor av människor passerar hela dagarna) höll två sothöns på att bygga sig ett bo. De brydde sig inte ett dugg om att jag stannade och fotograferade deras förehavanden.
(Han:) Här kommer jag med fler kvistar älskling!
(Hon:) Åh, tack kära du!
(Hon:) Jag ligger här och ruvar så kan väl du hämta fler kvistar?
(Han:) *pust pust* Jag hittade en riktigt bra lång kvist här borta!
(Han:) Varsågod älskling! (Hon:) Strålande! Kan du hämta fler sådana här långa?
(Hon:) *pill pill* Så där ja, det här blir ju jättebra!
(Hon:) Har du inte simmat iväg än? (Han:) *trött* Jag är på väg nu älskling.
2005-05-10
Det är så lugnt och fridfullt på Färgargården i maj när vädret är så där halvdant. Vi fick hela verandan för oss själva. Eller, ja, inte riktigt. Vi blev snabbt flitigt uppvaktade av tiggande småfåglar. Idag var det dock ingen som var modig nog att äta våffla direkt ur handen på oss.
- Jag är helt uuuuutsvulten, bara så att du vet.
*kikar över axeln*
Pilfink som hittat utmärkt utkiksplats i räcket runt verandan.
T o m en talgoxe kunde lockas att vara med på bild med hjälp av lite bullsmulor på räcket.
Det var så himla skönt att sitta ute (luften var så frisk och sval) och fika och småprata och fota! När vi fikat klart och de stängde gick vi varvet runt Strömmen "åt fel håll". Vi kikade till sothönan som fortfarande låg och ruvade. Idag var dock hennes make iväg någonstans och slarvade för han syntes inte till överhuvudtaget.
;-)
När vi gått en stund sa jag att snart kan man nog fota andungar också. Vi hann gå 100 meter, sen pekade älsklingen ut en hel flock med pyttesmå andungar som simmade i vattenbrynet! Jag visste inte att de föddes så här tidigt på året. Mamma and låg väl gömd i buskarna intill vattenbrynet och jag undrar om hon fortfarande ruvade för hon flyttade sig inte trots att jag sakta smög nämre och närmre. Till slut vill jag inte gå närmre för att inte störa för mycket. Annars tror jag att jag hade kunnat krypa riktigt nära inpå ungarna... Av någon anledning var de skitsvåra att fota. Det blev ingen skärpa hur jag än bar mig åt. Men man ser ju vad korten föreställer och de är söta även om de är lite oskarpa.
*klunk klunk klunk*
Här skvallras det tror jag. ;-)
Det var knappt hon syntes mot marken och grenarna, mamma and.
Mitt i alltihopa kom en bofink flygandes och ville också vara med på bild:
2005-05-13
Idag var Herr Sothöna åter i tjänst. Vi misstänker att han fick så rundligt med skäll av sin maka efter att han sist var iväg och slarvade att han nu jobbar på högvarv för att sona sitt snedsteg. Han pinnade nämligen idogt fram och tillbaka i skytteltrafik mellan boet och en flytande samling småkvistar. Fru Sothöna tronade som vanligt i boet och såg mycket nöjd ut med sin makes slit. Hon var oerhört noga i sitt byggande och pillade och trixade länge med kvistarna innan hon blev riktigt nöjd. Boet har antagit ganska imponerande storlek på bara några dagar och är nu mycket högre än sist. Man får väl hoppas att Fru Sothöna är nöjd snart - innan hon sliter ut sin make helt och hållet. ;-)
2005-05-14
Idag träffade vi en koltrast på väg till sothönsparets näste. Han kikade oblygt fram mellan undervegetationen och fick ansluta sig till eder fågelskådares samling:
Hos sothönsparet rådde ett tillfälligt lugn. Lagom till vi kom dit fick nämligen Herr Sothöna permission och simmade målmedvetet iväg för att dricka öl med polarna (?). Fru Sothöna tittade nådigt efter honom där hon tronade uppe på boet. Vi konstaterade att de t o m skaffat sig balkongväxter (?) som nu börjat skjuta skott så smått (till höger på bilden).
2005-05-15
Idag var första riktigt sommarvarma dagen i Norrköping. En dag som gjord för att gå och se till fåglarna runt Strömmen.
Den här andhannen passade på att ta en enbent eftermiddagstupplur.
Vi letade naturligtvis efter den lilla andfamiljen, och hade nästan gett upp hoppet när min falkögde Riddare fick syn på dem vid strandkanten.
Mamma and stod och slumrade medan alla hennes små teglingar låg utslagna runt omkring henne.
Sovande dunbollar.
Hur söta är de inte?!?!
Halleduttandej så sööööööt!
Jag smög saaaakta allt närmre, tills mamma and oroligt reste sig upp. Då hade jag inte hjärta att gå närmre.
Gömda i gräset. Observera den lilla fossingen! :-)
2005-05-17
Idag var första gången på över ett år som jag gick rundan runt Strömmen helt ensam. Jag kände mig nästan som jag gick för att se till "mina" djur. *ler* Jag hittade mamma And på samma ställe som sist. Hon låg med alla sina små andungar tätt tryckta intill sig och jag undrar om inte några t o m låg under henne. *ler* Hos sothönsen visade det sig vara vaktavlösning precis lagom när jag kom. Fru Sothöna (vi bestämmer att det var hon i alla fall för hon var minst) lämnade över ruvandet till Herr Sothöna. Och jag stod där och tittade på och hatade att jag inte hade med mig kamerna. För nu fick man ju se deras ägg också. De var beigefärgade och lite spräckliga. Om man googlar kan man hitta kort på sothöneägg:
Det var hur som helst väldigt roligt att se hur noga Herr Sothöna torkade bort vatten från sin mage med hjälp av näbben innan han bredbent lade sig till rätta ovanpå äggen. :-)
2005-05-29
Sothönan ligger fortfarande och ruvar på vad som ser ut som ett sjunkande skepp. Det är nog tur att ungarna snart kläcks för boet har liksom sjunkit ihop oroväckande mycket. Herr Sothöna tror vi nu är bigamist. Strax innan man kommer fram till Färgargården finns nämligen ytterligare ett sothönerede ute i vattnet och vi såg Herr Sothöna komma ångande därifrån i en rasande takt. Vår misstanke är att den gode herrn har gjort två damer på smällen och nu simmar frenetiskt från den ena till den andra för att de inte ska upptäcka att han faktiskt har två hem att ta hand om. *s*
2005-05-30
Tragik vid Strömmen!?
Idag fick kameran följa med på promenaden igen. Ute på en pinne i Strömmen har en häger (åtminstone tror jag att det är en häger?) sitt favorittillhåll.
Uppdatering: Enligt sqz är hägern en storskarv - och hon borde väl veta! :-)
När vi passerat hägern var det dags att spana efter dunbollarna. De har inte synts till de sista gångerna, men min falkögda Riddare fick syn på dem. Men...! Det var bara två kvar - och någon mamma syntes inte till!? Var är alla de andra syskonen?? Min fågelintresserade chef sa idag att det finns mink runt Strömmen som tar fågelungar. Har de ätit upp mina söta dunbollar? *snyft* Idag var de sötare än nånsin tyckte jag!
Här ligger vi och vilar.
*kiiikar på fotografen lite i smyg*
Usch vad läskigt nära hon är nu, den där människan! *tass tass tass in bland grenarna*
Kom syrran så drar vi härifrån! *klafs ner i vattnet*
Jo, jag hade dåligt samvete för att jag skrämde iväg dem. Det var inte meningen faktiskt! *lovar* Hos sothöneparet var allt som det brukar. Fru Sothöna låg på det aningens nersjunkna boet och ruvade och undrade var Herr Sothöna höll hus.
Och Herr Sothöna? Jo då, han kom ångande precis lika frenetiskt som igår - helt klart på väg från det andra boets håll. *s*
*pust pust* *mutter* Ingen rast och ingen ro!
Och i det andra boet låg Fru Sothöna nummer 2 (eller om det var hans älskarinna kanske?) och ruvade lika tålmodigt hon.
Det är extremt gott om måsar i Strömmen eftersom folk matar dem så himla mycket. Vi gillar inte måsar, men en fick vara med på bild för dokumentationens skull.
Andhonorna lyser fortfarande med sin frånvaro (kanske de ruvar?) runt Strömmen, men andhannarna var hungriga idag.
Mat mat mat?? frågade de hungrigt när jag stannade för att fota.
Det blev en fika på Färgargården idag också. Vi delade en halv bulle och höll på att bli av med den så fort vi satte oss för då flög en sparv upp på bordet och tänkte börja äta helt ogenerat av bullen. Jag fick nästan fösa bort den! Men så fort jag tog upp kameran blev alla småfåglar döskraja för mig. Kameror är uppenbarligen läskiga saker som helst bör undvikas. Men ett fat med smulor lockade de djärvaste fåglarna till blixtraider.
Blixtattack mot en smula.
Två flugor i en smäll?
Wiiii! Det är halt på fatet! ;-)
Ju fler vi är tillsammans!
Det satt en dam något bord längre bort som inte uppskattade gråsparvarnas flitiga uppvaktning. Hon sparkade efter dem och kastade småsten (vilket de glatt trodde var mat), men de flög hela tiden upp på hennes bricka och på stolarna omkring henne. Till oss vågade de sig knappt förrän jag stoppade ner kameran. Då svepte de å andra sidan in i samlad flock. *ler glatt* De satt på stolen bredvid mig och hoppade runt på bordet och när jag sträckte fram några fingrar med små smulor på kom en gråsparv kaxigt fram och tog ett jättebett - av mitt finger! *skrattar* Jag blev biten av en gråsparv! *hahaha* Jag vet inte vem som blev mest snopen, den eller jag? ;-) De är för söta! Jag veeeet att man inte ska mata dem så där och att många tycker de är läskiga när de är så där närgångna, men jag avgudar dessa små söta fåglar! De får gärna bita mig i fingrarna om de vill. *generös* ;-)
2005-06-03
Mysteriet med det tomma boet
Idag hade jag nynaeve med mig på promenaden runt Strömmen. Och vi hade tur med fågelskådandet. Vid Stora Matarplatsen stötte vi på en andmamma och hennes alldeles nykläckta kull om åtta dunbollar:
*tippetapp tätt efter mamma*
- Samling! Bra. Där, till vänster om mig, ser ni en Människa. Kommer den närmare än så där måste vi springa, allihopa tillsammans - kom ihåg det!
*spring spring spring*
- Närgångna människa! Bums ut i vattnet alla mina små barn!
*spanar i vassen*
Nynaeve fotar mig som fotar andungar.
Vi hittade också ännu ett sothönebo ute i Strömmen och spånade i om det kunde vara så att Herr Sothöna skaffat sig ännu en älskarinna. Men så var det nog inte för sedan stötte vi på en sothöna (som f ö lät som en trasig cykelringklocka?!) i buskaget i närheten av det nya boet. Vid det äldsta boet som jag följt i flera veckor simmade Fru Sothöna ensam och förvirrad omkring. Själva boet gapade tomt på både ägg och ungar!!! Vad har hänt undrar man ju förskräckt?
Ytterligare en bit längre fram på vår promenad träffade vi på en för mig okänd fågel med ungar. Nynaeve påstår att det var en skraka och efter att ha konsulterat fåggelboken kan jag bara ge henne rätt. Tyvärr var det ganska mörkt och min kameras blixt orkade inte ge tillräckligt ljus för att bilderna skulle bli så lysande:
När vi kom fram till Färgargården konstaterade vi att den andra sothönan fortfarande låg och ruvade (de hade faktiskt vaktavlösning precis när vi kom fram). Som vanligt flög det massor av måsar över Strömmen och en extra kaxig skrattmås satt på räcket och tiggde mat av oss:
På Färgargården var gråsparvarna till att börja med ovanligt fega och svårflirtade och det var knappt vi fick dem att äta våffelsmulor ur händerna på oss. På slutet blev de dock kaxigare och en satte sig på min tallrik och åt helt ogenerat grädde (?!) tills han var så kladdig runt munnen att Nynaeve erbjöd honom en servett. ;-)
Och Nynaeve skrev:
"Till sist kom vi fram till Färgargården, men precis innan var vi omsvärmade av andhanar som alla ropade "mat, mat, mat, mat" åt oss. De blev nog lite besvikna när vi inte hade något att erbjuda. Några som däremot inte blev besvikna var gråsparvarna och pilfinkarna som hoppade runt vårt bord. De blev bjudna på våffelsmulor och även om de var lite blyga först kunde de till slut övertalas att plocka smulorna ur våra händer. Eller snarare från fingertopparna. Jag kan bara konstatera att Petra inte överdrivit när hon har lovordat Färgargården - det var verkligen jättefint där, lugnt och avskilt (när man väl kom ifrån alla tanterna) och våfflan (med hjortronsylt och grädde) som jag åt var verkligen jättegod. "
2005-06-06
Vi promenerade runt Strömmen även idag - trots att det regnade. Och vi såg andmamman från i fredags med sina ungar (fast jag kunde bara räkna till 7 ungar idag). Vi såg också de två kvarvarande halvstora andungarna - återigen utan sin mamma. Borde inte hon vara där och vaka över dem? I min fågelbok står det att ungarna är flygga efter 7-8 veckor, men innebär det att mamman ska vaka över dem tills dess? Dessa ungar är ju knappast mer än 4-5 veckor. Vi såg f ö en annan andmamma med en enda liten dunboll i släptåg. Och bredvid det tomma sothöneboet hade det dykt upp ett nytt (men även det var tomt utan sothöns i närheten).
I övrigt var det lugnt på fåglefronten. Gräsandshannarna låg och sov och jag höll på att trampa (!) på en ung björktrast som satt vid stigen. Antagligen var den inte riktigt flygfärdig.
Vi syndade med varsin våffla på Färgargården och satt på verandan under taket och fikade och njöt av den friska (men kyliga) luften. Gråsparvarna kom och tiggde våffelsmulor och plockade smulorna direkt ur handen på mig.
2005-06-07
Nämen hoppsan! Det råkade visst bli en våffelfika på Färgargården idag också - med efterföljande promenad runt Strömmen. Men det är inte mitt fel att älsklingen hade (andranamns)namnsdag idag, och sådant måste ju faktiskt firas lite! ;-) Gråsparvarna firade också, fast inte namnsdag utan att det kom snälla människor som matade dem med våffelsmulor. Idag var det både en hanne och en hona som åt ur handen på mig. En del av dem börjar bli väldigt kaxiga och spatserar omkring på bordet - och då är det bara juni ännu. Jag undrar hur det blir framåt augusti? Då får man nog vifta undan dem från bordet. =)
Gråsparvshanne vänder ryggen mot kameran (det man inte ser finns inte).
"- I'm in heaven!"
Att våga eller inte våga, det är frågan!
När vi kom till Färgargården såg vi förresten en kaja sitta och kalasa på en toscakaka. Denna kaka visade sig tillhöra en dam som stod i glasskön. Hennes väninna kom gående och upptäckte fågeln och skrek och hade sig. Älsklingen och jag fnissade lite i smyg och konstaterade att de var amatörer. Lämna aldrig ditt fikabröd obevakat är regel nummer ett på Färgargården. :-)
Idag lyckades jag föreviga andmamman med den ensamma ungen också. Inte för det var lätt. Prova att försöka ställa skärpa med en digitalkamera på ett föremål som hela tiden rör sig får du se. *s*
Sist men inte minst lyckades jag ta ett mörkt och dåligt kort på de två överlevande andungarna från den första dunbollskullen. Se så stora de har blivit!
Deras mamma verkar ha övergivit dem helt för henne har vi inte sett till på länge nu.
På vägen hem såg vi något annat märkligt (som jag dock inte hann fånga på bild). Ett gäng med fyra andhannar började plötsligt kvacka och "brottas" i vattnet och plötsligt hoppade den ena hannen upp på ryggen på en av de andra och red på ryggen på den en lång stund. Den stackars andhannen som var underst såg lite lätt halvdränkt ut, men simmade på ganska frenetiskt. Jag är inte helt säker på att jag vill veta vad sjutton de pysslade med, men det såg högst besynnerligt ut! ;-)
2005-06-11
Under de senaste dagarnas promenader har jag konstaterat att de åtta dunbollarna numera faktiskt bara är sju, att de två ensamma och halvvuxna andungarna fortfarande håller ihop mot omvärlden, att ytterligare ett sothönebo blivit plundrat och att det dagen efter återigen fanns ett nytt bo bara några meter ifrån det andra. I fredags när vi kom till Färgargården möttes vi av en scen som lika gärna kunde ha varit tagen ur filmen "Fåglarna". På innergården svischade det omkring massor av måsar, kajor och kråkor i en helt galen (och skränande) spiral. Det fanns överbliven mat på några brickor och fåglarna slogs väl om den. Jag fick sätta mig och kasta grus mot de fåglar som närmade sig brickorna vilet snabbt gav dem en hälsosam respekt för mig (det räckte snart att jag fejkade en kaströrelse så flög de undan). Det fick dem att lugna ner sig och dra sig undan till tak och träd. Lika mycket som jag gillar gråsparvar avskyr jag när stora måsar och kråkor far omkring bland borden. De stora fåglarna tyckte nog jag var en hemsk människa som kastade grus mot dem och matade lilla Fru Gråsparv med våffelsmulor direkt ur handen. :-)
2005-06-12
Sandbad på Färgargården
Återigen har kameran fått följa med på promenad runt Strömmen (ja, nu promenerade inte kameran dårå, utan jag och maken). Andmamman med de (numera) sju ungarna höll till på det vanliga stället.
Kajan var, strax efter att jag tagit kortet, dum nog att närma sig en av ungarna och blev snabbt bortkörd av en ilsken andmor.
Nyfikna andungar på upptäcktsfärd.
Tätt intill mamma.
"Om jag gömmer mig i gräset syns jag inte."
"- Vad har du hittat?! Jag vill också se! Wiiiii...vad haaaalt det var här!"
På Färgargården var det bråda dagar för mamma Gråsparv. Hennes ungar är nu flygfärdiga, men lika glupska som alltid. De följde ilsket pipande efter mat efter mamma Gråsparv vart hon än flög.
Mamma Gråsparv samlade idogt mat till sina ständigt hungriga barn.
"- Maaat! Jag vill ha maaaaaat!"
*svälj svälj*
"- Åh! Våffla! Gott!"
När gråsparvsungarnas näst intill omättliga hunger temporärt var stillad passade de på att ta sig ett långt sandbad i trädgårdslandet.
Här sandbadas det så frenetiskt att de blev alldeles oskarpa.
2005-06-16
Akrobatik
På dagens promenad bjöds vi minsann på en uppvisning i "andakrobatik"! ;-) Vi träffade på andmamman med den ensamma ungen och de visade oss hur rolig en and som står på huvudet kan se ut:
Mamma And intar konstsimmarpositioner.
Lilla andungen kunde också simma under vattnet, men just att stå på huvudet är svårt när man fortfarande är så dunig. Han/hon visade istället prov på sin vighet.
Och äntligen, äntligen, lyckades jag fota de två första andungarna, ur den allra första kullen! Nu är de i o f s knappast andungar längre utan snarare tonåringar. ;-)
Skygga är de, men står man på en bro och fotar så...
De håller ihop i vått och torrt (haha!).
Fortfarande söta!
2005-06-19
Nyp i rumpan
Igår fikade vi....*ähum*...på Färgargården. Efter en hel dags ogräsbekämpningsslit hos mamma tyckte vi att vi förtjänade varsin våffla (som mamma dessutom bjöd på). Vi satt vid ett av trädgårdslanden som finns på Färgargården och njöt av sol, värme och goda våfflor samtidigt som vi kikade på gråsparvsungarna som håller till där. Att kalla dem ungar är nog fel, för de påminner närmast om lata tonåringar. Trots att de är lika stora som sin mamma skriker de efter mat hela tiden och när vi matade mamman med våffelsmulor trängdes de enträget runt henne för att få smulorna. Den stackars jäktade (och smala) mamman fick inte en lugn stund för sina ohängda ungar! En av ungarna kom dessutom flygande och bet sin bror eller syster i rumpan när mamman matade honom/henne. Det såg bara för kul ut! Ett riktigt tjyvnyp i stjärten på det stackars intet ont anande syskonet som förskräckt pep till och hoppade undan. *skrattar*
Varenda gång vi kastade en smula dök alla ungarna efter den och jagade sedan det syskon som lyckades ta smulan. Så sedan fanns det inte en enda fågel kvar att mata förrän den första smulan var uppäten. :-) Dessutom är det tydligen en konst att äta våffla. Vi såg en unge som i en halv evighet försökte dela en våffelbit i lagom, ätbara, bitar. Han/hon hoppade omkring en lång stund och slängde med våffelbiten till vår stora förnöjelse. Ibland är vi ganska lättroade! ;-)
2005-06-21
I klibbig värme lunkade idag eder fågelfotograf runt Strömmen tillsammans med ett styck make. Det dröjde inte länge förrän vi stötte på en urblekt sädesärla (en hona?) och en annan, för mig okänd, fågel:
Jag vet att bildkvalitén är usel, men jag undrar om någon vet vad det är för skum pippi?
Strax därefter träffade vi på en nötväcka som, när den fick syn på kameran, gömde sig i en trädskreva! *s*
- Jag vill INTE vara med på bild! Jag har ju inte hunnit kamma mig idag!
Att fånga flygande måsar på bild är i sanning en utmaning:
Andungar var det ont om idag. Den enda som syntes till var Bill (Bill som i "Bill och Bull" - de två tonårsandungarna som inte brukar vilja vara med på bild). Var Bill gjort av Bull är ett mysterium, och ett oroande sådant för de brukar alltid hålla ihop. Man får hoppas att de grälat och bara temporärt paddlat åt skilda håll. Min Riddare skrämde mig då jag tyckte att han sa att han såg en död and (vilket jag förmodade var Bull), men han hade i själva verket sagt något om att Bill såg rolig ut när han hoppade efter löv (jo, jag är halvdöv tror jag). *s* Bill var som vanligt skygg och paddlade in bland buskarna när jag ville fota honom. Jag påpekade för honom att han var dum och att jag inte alls var farlig utan tvärtom skulle göra honom berömd genom att fota honom. Gissa om jag blev förvånad när han då plötsligt tvärvände och kom simmande rätt emot mig! Jag sa åt honom att jag tyckte han skulle komma upp på land och posera och då gjorde han det!!!
Bill poserar.
Sen kom en cyklist i full fart och Bill blev livrädd och formligen kastade sig i vattnet med ett stort magplask. :-)
Vi promenerade vidare och tittade till en av de ruvande sothönorna:
Eftersom hon är höna har hon simultankapacitet och kan både ruva och bygga på boet på en gång. ;-)
Längre ut i vattnet dök någon slags sjöfågel (kniphona?):
På Färgargården delade vi på en bulle (se, ibland kan jag vara riktigt måttfull). Denna bulle delades dessutom av diverse hungriga gråsparvar. Vi satte oss vid syrénbusken där gråsparvsungarna bor och jag fotade en halvsovande unge.
ZzzZzzZzz
*dåsig*
Pappa Gråsparv hade inte tid att sova för han hade hela tiden ett gäng hungriga ungar efter sig som skrek, gapade och burrade med vingarna för att visa exakt hur utsvultna de var. Stackars Herr Gråsparv hade bråda dagar och gjorde sitt bästa för att försöka charma till sig lite bullsmulor.
Om jag lägger huvudet på sned och ser bedårande ut kan de helt säkert inte motstå mig.
I jasminbusken mitt emot gråsparvarnas syrénbuske bor en talgoxefamilj. Jag passade på att fota unge herr talgoxe medan han var upptagen med eftermiddagsputsen:
*hihihi* Tänk att det alltid ska killas så när man tvättar under vingarna!
2005-06-22
Kollision!
Det blev en händelserik fågelskådarpromenad idag. Först krockade (!) jag med en talgoxeunge. Vi skrämde upp en flock talgoxebarn som precis lärt sig flyga när vi kom gående och en flög så vingligt och förskräckt att den råkade flyga emot min arm i sina försök att snabbast möjligt sätta sig i säkerhet. *ler* Sen satt de i en buske vid vattnet och pep frenetiskt. Min Riddare, som tydligen är bevandrad i talgoxemål, översatte konversationen åt mig. Talgoxebarnet som krockat med mig berättade inlevelsefullt om sin nära-döden-upplevelse för sina syskon, som skrattade hjärtligt åt historien (det lät verkligen som de satt och skrattade hysteriskt). :-)
När vi kom bort mot ändernas favorittillhåll kunde vi konstatera 1) att sothöneboet nu var tomt och 2) att mamma And fortfarande har sex pigga andungar. Väl borta vid böjen där vassen växer tät fick vi bevittna ett and-ting. Det kom änder från alla håll och kanter och till slut kunde jag räkna till 13 hannar och 3 honor (en med sex ungar och en med en enda). De samlades vid strandkanten under ivrigt samspråk. Det var tydligt att det avhandlades viktiga spörsmål. ;-)
Vi lämnade dem i fred och fortsatte över Femöresbron. På andra sidan bron stötte vi på nästa kull nyss flygfärdiga talgoxar. De svischade runt i en björk och jagade vingligt sin mamma för att få mat. De var helt gudomligt söta! Runda små dunbollar med nästan inga stjärtfjädrar och ett pyttelitet huvud med en pytteliten näbb (eller som älsklingen uttryckte det; "de ser ut som en köttbulle med ben" *skrattar*).
På Färgargården satte vi oss vid gråsparvarnas syrénbuske (och undertecknad valde att fika med en halv ostfralla som delades med sparvarna). Jag matade gråsparvsungarna med brödsmulor som några av dem plockade ur handen på mig (älsklingen försökte förgäves med samma trick, men honom litade de tydligen inte på). Efter ett tag hade vi ett helt stim med gråsparvar runt omkring oss och en gråsparvsunge satt t o m och småsov på en tvärslå under vårt bord. Rätt var det var kom herr och fru And spatserande och frågade om de också fick smaka. De hade helt säkert ätit ur handen på mig, men jag vågade inte prova för jag var rädd att de skulle råka bita mig. *s* Fru And började jaga undan konkurrenterna (=gråsparvarna) så jag fick prata allvar med henne och hytta med fingret flera gånger. Då blev hon sur och traskade iväg i riktning mot köket. Herr And stannade kvar en stund och lade huvudet så bedjande på sned att jag blev tvungen att mata honom lite till. Sen letade han upp sin fru i köket (?). ;-)
Jag vill ha små duniga gråsparvsungar i famnen och klappa på dem! De är så otroligt söta!
2005-06-24
Tragedi i midsommartid
Det blev till slut picknick i en grässlänt vid Strömmen på midsommaraftons eftermiddag. Inte riktigt vad jag hoppats på, men det dög.
Vi stötte på nötväckeungar i ett träd som jag försökte fota:
En flög precis när jag fotade. :-)
När vi fikat klart och gick över Femöresbron slängde vi en blick åt höger och fick syn på ensamma andungen (inte Bill utan den som varit ensam ända sedan den var liten). Den låg på en sten vid vattnet. När den fick syn på oss började den kava sig ner mot vattnet och man såg med en gång att den var skadad för den föll liksom handlöst ner i vattnet och sedan simmade den enbart med vänster ben samtidigt som den låg snett i vattnet för att få det benet så mitt under sig som möjligt. Höger ben hängde helt obrukbart och såg lamt ut. När vi pratade med den kom den simmande och när den kom nära kunde vi se att det högra benet var blodigt. Det såg ut som det hade brutits tyckte jag och hade en skåra tvärs över.
Små andungar får fixa mat själva och den här andungen kunde inte dyka efter mat med sitt skadade ben. Som tur är så är min make lika stor djurvän som jag så det var liksom självklart att vi skulle gå hem och hämta bröd att mata den med. Sagt och gjort. Vi gick hem, la fläskfilén i marinad och knatade iväg varv nummer två runt Strömmen (vid det här laget hade jag rätt ont i fötterna, men vad gör man inte för en liten and).
När vi kom tillbaka hade den lagt sig på stenen igen, men kom så fort vi ropade på den. halsbrytande kastade den sig i vattnet (den kunde ju inte alls gå på sitt onda ben) och kom paddlande lite avigt och snett. Brödsmulorna slank ner i rasande fart och vi fick den att komma ända fram till oss så vi kunde kika på benet på nära håll. Det såg alls inte bra ut!
När den ätit sig mätt började den ropa på mamma som svarade långt bortifrån. Efter en stund kom hon bort till oss och vi matade henne också i hopp om att hon sedan inte skulle lämna sin skadade unge något mer.
När vi gick hemåt fotade jag en sothöna som byggde bo i vassen. Kolla vilka läskiga alienfötter de har!
2005-06-25
Idag gick vi på jakt efter den skadade andungen igen. Först hittade vi den andra andmamma som har sex ungar. De hade lärt sig att tigga mat av människor och kom rusande när jag bjöd på smulor. När jag höll fram en smula i handen kom en fullständigt orädd andunge fram och bet mig i fingrarna! *skratt* Det gjorde faktiskt lite ont!
Vi letade och letade efter den skadade andungen, men hittade den inte. Vi hittade en annan andmamma med en enda unge som vi matade lite. Sedan gick vi tillbaka och letade lite till. Då kom femtioelva andhannar och tiggde mat och jag var dum nog att ge dem lite smulor. Sen förföljde de mig! De kom springande (och alla som sett änder springa vet att det ser hysteriskt roligt ut) efter mig och jag skrattade, kastade några smulor, gick, skrattade ännu mer, kastade fler smulor och skrattade så jag höll på att dö! Guuuud vad dråpligt det var att se tre joggande änder!
Ensam andhanne i kvällsljus.
När vi åter gått över Femöresbron och tänkte ge upp hoppet om ensamma andungen såg vi att den andunge vi tidigare matat låg lite snett i vattnet. Vi lockade upp den på en sten och då såg vi att den gick väldigt haltande och inte riktigt stödde fullt ut på högerbenet. Men man såg inget sår. När den simmade använde den mest vänster ben, men var oerhört mycket mer rörlig än igår. Det var trots allt vår lilla skadade andunge! Jösses vad lättad och glad jag blev!!! Lilla sötingen! Vi matade och matade tills vi hade ett moln av kajor och skrattmåsar omkring oss och en hel flock hungriga änder i vattnet. Men lilla andungen fick i sig en hel del mat den också. *ler*
Idag stödde den på lilla benet!
Skrattmås som slåss med änderna om brödet.
Vi var så nöjda med att lilla anden mådde bättre att vi kände oss nödgade att fira med kaffe och våffla på Färgargården. *s* Jag matade småfåglarna med medhavda solrosfrön. En bofinkshanne kom och samlade frön till sina barn (han flög därifrån med näbben full varje gång).
Visst är den fiiiin?!
Med frö i näbben.
En osedvanligt söt gråsparvsunge får också vara med här:
2005-06-26
Eftersom vi är sådana ömhjärtade djurvänner (*ler*) var vi så klart tvungna att gå och leta efter den skadade andungen idag också. Vi måste ju se att den lever och mår bra liksom. Det verkade inte bättre än att vi kom precis lagom till alla änders siesta för det var svårt att hitta några andungar överhuvudtaget. Men efter en stund hittade vi i alla fall andmamman med de sex ungarna (varav den ena bet mig igår). De var inte så värst hungriga idag, men när jag hukade mig ner och bjöd på bröd kom de fram. Mamma And var då i alla fall hungrig och glufsade i sig varenda brödsmula hon kom över, utan att (frivilligt) bjuda sina ungar.
Så nära en and kan komma att "sitta vackert".
Mätta änder marcherar ut ur bild till vänster.
Vi gick fram och tillbaka längs andmammornas favoritstrand i jakt på andungen. När vi kom tillbaka igen hade mamma and tagit med sig sina sex ungar upp på gräset för en eftermiddagslur.
Alla små barnen lade sig i en tät klunga och slöt snart sina ögon.
Efter att ha fotat familjen lämnade vi dem så de kunde sova ostörda. När vi för andra gången kom bort till Femöresbron fick vi syn på den skadade andungen och hans/hennes mamma. Jag tror vi såg Bill också, men han försvann lika fort in bland buskarna. Lilla andungen verkade må skapligt. Benet hänger mest när han (jag bestämmer att det är en han) simmar, men han verkar snabb i svängarna och kan dyka lite grand nu. Han kan säkert klara sig även om benet kanske alltid kommer att vara lite halvlamt.
Andungen och hans mamma.
Vi passade på att stödmata honom för säkerhets skull (och en massa andra hungriga änder som snabbt flockades. Sedan promenerade vi ner till Färgargården där vi delade på en bulle och matade gråsparvarna med solrosfrön. Jag bör kanske förtydliga att vi sitter utanför det egentliga caféområdet, vid ett bord de ställt vid grönsakslandet. Jag tycker det är mer okej att mata småfåglarna där, än om vi hade suttit på gårdsplanen där det står en massa bord. Där vi sitter är det liksom bara vi...och gråsparvarna.
Det är ett under att den inte kvävs, så ivrigt som den moffar i sig!
2005-06-30
Jaha, nu har vi kommit på att det är roligt att mata änder också! Vi som har fnyst lite föraktfullt åt folk som står och matar fåglarna vid Strömmen har plötsligt förvandlats till minst lika föraktansvärda människor. Traumatiskt är vad det är - och roligt! ;-)
Fast det är förbaskat svårt att ta bra matningsbilder! Min digitala kamera tenderar att vara lite för långsam eller ställa skärpan på marken istället för på fågeln. Men några halvsuddiga bilder kan jag ändå bjuda på:
Förväntansfull och hungrig andfamilj.
Andungen med brödsmula i näbben.
Orädd matvraksand!
Ivriga andungar väntar på mer.
Och till sist den skadade andungen som är lite skyggare. Men den fångade skickligt smulorna vi kastade, redan i luften.
2005-07-03
Att mata andungar är tydligen beroendeframkallande. :-) Idag slog vi oss ner i gräset i närheten av andfamiljen och lockade på dem. De kom rusande så fort vi prasslade lite med brödpåsen. Jag börjar nästan tro att de känner igen oss lite för när det kom andra människor (två barn med sina far- eller morföräldrar) sprang de ganska omgående ner till vattnet. När de gått kom de tillbaka till oss så fort vi lockade på dem genom att kasta ett par brödsmulor. Eller så är det bara det att vi sitter lugnt och stilla och låter dem komma till oss... *ler*
Hur som helst var de lika oblyga som vanligt:
Här mumsas det brödsmulor direkt ur handen.
Matvrak!
Eftersom jag tycker det är lite läskigt när de "hugger" en i fingrarna la jag mina smulor på mitt knä istället.
"- Har du mer?" *försöker se bedårande och utsvulten ut*
Matvrak!
Efter ett tag blev t o m de utsvultna andungarna mätta och la sig för att sova middag 2 meter från där vi satt.
Mamma And läser godnattsaga för sin ena andunge?
Sömniga och avslappnat utsträckta.
Vi matade så klart den (f d) skadade ungen också. När slagsmålet om maten blev för hektiskt simmade den undan och la sig att sova middag på en liten ö.
2005-07-08
Vi har pustat och svettats oss runt Strömmen både igår och idag - mest för att försöka se en skymt av den skadade andungen. Men en sak kan jag berätta, t o m änder lider i den här hettan. De ligger mest gömda i skuggan och orkar knappt ens komma och tigga mat. Och några andungar (egentligen andungdomar) har inte synts till. *sniff* Något som däremot har synts är sotkycklingar!!! Äntligen har ett av sothöneparen fått ungar som överlevt! De bor i ett bo i vassen och simmar omkring i närheten. Söta är det nog bara deras föräldrar som tycker att de är, men det var ändå roligt att äntligen kunna fånga dem på bild:
Uppe till vänster skymtar boet och den ena föräldern. Nere till höger syns den andra föräldern och en av de (minst) fem ungarna.
Vi bjöd på brödbitar som föräldern matade sina ungar med.
Som sagt, vackra är de ju inte!
Sotkyckling - eller alien?
Vi stötte på ett par vitkindade gäss också, vilket så klart måste dokumenteras. :-)
På Färgargården var det lugnt. Inte en gråsparv inom synhåll. Men när älsklingen kom med brickan höll han på att snubbla över Fru And som nyfiket kikade in i köket. Förskräckt hoppade hon ner i rabatten, men när han sa åt henne att följa med kom hon vaggande efter ända fram till vårt bord. Jag lovar att hon känner igen oss vid det här laget. Älsklingen brukar mata henne direkt ur handen och av honom tar hon bröd utan att tveka. När jag höll fram en brödbit funderade hon länge och väl innan hon vågade sig fram.
Det här sista kortet tar jag med mest för att det är sån himla skärpa på huvudet.
Under hela vår fika låg det en kaja och spanade på oss. Den såg rätt festlig ut där den låg liksom lutad mot/över en kantsten:
" -Humdidum, här ligger jag och låtsas ointresserad av brödsmulorna."
Evil eye!
2005-07-10
På dagens kvällspromenad träffade vi på den skadade andungen och dess
mamma. Vi hade med oss lite bröd som vi bjöd på och vips var vi omringade av hungriga änder.
(Inte så) Lilla andungen.
Tigger mat
Tillsammans med mamma.
Här pratar den med älsklingen. "- Ge mig mat, ge mig mat, ge mig mat!!"
Här är en hungrig andhona som smög sig fram och tog smulor precis framför kameran.
Äntligen fick vi syn på de sex andungarna också. De simmade omkring i vassen där sothönsen bor och kom snabbt fram till oss så fort jag ropade på dem (jag börjar tro att de känner igen oss).
Se vilken underbart lysten blick! *skrattar* Det vankas brödsmulor så klart.
I vassen simmade sotkycklingarna omkring och var lika små och fula som sist:
2005-07-11
I tropisk hetta
Halv elva begav vi oss ut på kvällspromenad runt Strömmen. Först då hade det svalnat så pass att man orkade tänka på att röra sig (och t o m då blev jag genomsvettig av att gå). Då var det "bara" 24 grader ute. Vi fick syn på de sex andungarna som satt tätt ihopkrupna på en gren ute i vattnet och sov, övervakade av Mamma And. Vi hade tagit med några brödskivor, men tyckte nästan att det var synd att väcka dem när de sov så sött. Vi råkade prassla en aning med brödpåsen och då blev det genast liv i luckan. Alla andungar tumlade över varandra i sin iver att snabbast möjligt ta sig in till land. Sen kom de rusande upp för slänten under ivriga pip. Mamma And följde med för att hålla vakt och norpa åt sig en och annan godbit.
De var helt galna, våra andungar! Skogaholmslipma är uppenbarligen det godaste de vet. *s* Jag satte mig i gräset och matade dem och de var helt tokiga. Det nafsade i mina byxor och när jag höll brödet utom räckhåll för deras långa halsar hoppade de efter det och när inte det räckte klättrade två av dem upp i knäet på mig (!!!). Jag har sällan sett något roligare än en klumpig, tvåbent, andunge som ovigt klättrar upp i mitt knä och sedan halkar omkring och hugger efter brödsmulor. Jag lovar, hade de bara nått hade de huggit mig i näsan! *skrattar* Vilket f ö påminner mig om en rolig historia som älskligen berättade på en av våra promenader. Hans jobbarkompis mormor blev en gång biten i sin lilltå av en svan så illa att den bröts av! Svanen var jättetam och gick omkring och snodde mat på en matplats. En gång tappade den en munsbit vid mormoderns fot och högg av misstag hennes tå istället för matbiten. Så hemskt! *skrattar*
Typiskt nog hade vi inte med oss någon kamera igår. Det hade väl annars varit en syn att se mig med andungar i famnen! :-)
2005-07-12
Mellan 23.00-00.00 promenerade vi runt Strömmen. Det var fortfarande 24 grader och tryckande varmt så regelbundna pauser för att fota djurlivet var ett välkommet sätt att svalna lite på. Vi hittade andung(dom)arna på exakt samma gren som igår. De sov sött, men det räckte med ett litet tyst prasslande med brödpåsen för att tre av dem skulle komma rusande under ivriga pip. Ungefär 20 sekunder senare hade jag två andungar i knäet. Men mina joggingbyxor är rätt hala så rätt vad det var åkte en av dem rutchkana ner i marken. Den ruskade oberörd av sig och fortsatte jaga brödbitar. Och jösses så gott det var med Skogaholmsmacka! Jag höll påsen utom räckhåll (säkert en halvmeter över deras huvuden) och matade med den andra handen. Då ställde sig ett par stycken och hoppade efter påsens underdel. *skrattar* Tokfåglar! Mamma And övervakade som vanligt det hela, men hade inga invändningar mot att ungarna klängde på mig. Plötsligt sa hon "Kvack kvack" högt och ljudligt. "Va?" sa jag. "Kvack" svarade hon med ett annat tonfall och vips rusade alla andungar ner i vattnet. Samtidigt hörde jag steg som närmade sig. Det var två nattvandrare som passerade. Dessa hörde hon långt innan vi gjorde det och när de kom nära instruerade hon sina ungar att sätta sig i säkerhet. När de passerat kom andungarna simmande tillbaka, men då tyckte vi det var ett bra tillfälle att lämna dem. Den sista brödskivan fick några förvånade änder på andra sidan Strömmen kalasa på.
Det gäller att hålla undan händerna för de nyps rätt bra.
"- Kolla! En näsa! Går den att äta?"
Fem hungriga andund(dom)ar.
Mamma And står närmast kameran och övervakar det hela.
2005-07-13
Med finbesök runt Strömmen
Idag fick jag sällskap av A på min promenad runt Strömmen. Vi tog våra kameror och begav oss iväg för att leta andungar och andra lämpliga motiv. Slutmålet var våffla på Färgargården. Vi hittade andungar lite här och var, men jag blev aldrig klok på om vi verkligen hittade de sex ungarna som brukar sitta i knäet på mig eller inte. Det var i alla fall inga som var så där orädda som de brukar vara. Vi hittade åtminstone Skadade Andungen. Den vågade sig för första gången ända fram till mig och norpade åt sig en så stor brödbit att jag ett tag trodde att den skulle kvävas när den fort försökte svälja hela biten på en gång så att ingen annan and skulle kunna stjäla det. *s*
Söta lilla Skadade Andungen med sitt halta vänsterben.
Antingen är A en väldigt bra skådis, eller så roades hon lika mycket som jag av att prata med, och mata, änder. *s* Vi fotade och skrattade åt deras ivriga hoppande efter mat. Tyvärr lyckades ingen av oss ta något riktigt bra kort på deras akrobatiska övningar. De här korten var det bästa jag kunde åstadkomma:
"- Mat? Har du mat?! Kan jag få???"
Här hoppas det höjdhopp efter brödbitar!
A och änderna.
Nästa stopp på vägen blev hos sothönefamiljen. De simmade omkring helt nära land och jag var i extas och omväxlande fotade och filmade dem. A
var av någon anledning mer intresserad av att fota vita näckrosor än fula sotkycklingar. *s*
Jag valde att slå två flugor i en smäll och fota BÅDE näckrosor och sotkycklingar. ;-)
De har så hemska fötter!!!
Med så här stora fötter borde det vara enkelt att hålla balansen...
...men det var det inte för rätt vad det var slant han och höll på att stå på näsan ner i vattnet.
När vi lämnat sothönsen träffade vi andungar igen. Kanske var det samma vi såg på andra sidan Strömmen och som nu simmat över. Men de var bara fyra stycken och jag vet verkligen inte om det var fyra av sex tama eller inte. De reagerade när jag lockade med min "andungeröst" och simmade efter oss till ett ställe där de kunde klättra upp. Två av dem kom upp och ville ha bröd, men de vågade inte äta ur händerna på oss. En av dem var blind på ena ögat (det var alldeles "mjölkigt") så nästa gång jag ser de sex ska jag titta efter om någon av dem har ett sådant öga. Tyvärr fick inte A uppleva andungar i knäet - men vad vet jag - hon kanske är lika glad för det?! ;-D
A och de två andungarna.
Promenaden runt Strömmen som i raskt tempo tar 35-40 minuter tog A och mig nästan två timmar att avverka. :-) Många stopp blev det, men vi hade ju ingen brådska. Till slut anlände vi i alla fall till Färgargården och köpte oss varsin våffla och latte. Där fortsatte vi att studera fågellivet. Småfåglarna är inne på sin andra kull ungar nu och flyger flitigt fram och tillbaka och tigger mat till sina barn.
En mager tonårskaja gick troget omkring vårt bord och slängde trånande blickar på våra våfflor.
Den här bofinkshonan döpte jag till "Punkar'n" för den hade så tufsig och rebellisk "frisyr". *s* Hon sprang ogenerat omkring på vårt bord och åt av A:s äppelbulle.
A:s bild och kommentar: Medan P var och köpte mera bullar passade Punkar'n (tror jag det är) på att snorpa åt sig lite grädde och sylt, tyvärr syns det inte på fotot men hon såg ganska rolig ut när P kom tillbaka, då hon tittade upp med hela näbben full av sylt och försökte se oskyldig ut "Vaddå, jag har inte tagit nåt??" men hon vågade inte sitta kvar utan flög iväg innan vi hann att få nåt bra kort på henne och när hon kom tillbaka hade hon torkat sig om munnen *ler*
När Punkar'n flugit ett antal vändor med smulor till sina barn kom hon tillbaka med en tackgåva till A - en färskfångad fluga som hon lämnade på A:s tallrik. Väluppfostrad pippi minsann! ;-)
2005-07-14
Det blev en runda idag också. Det börjar bli en vana nu, att fixa en kasse med lite bröd och kameran och bege sig iväg. *ler* Vi hittade Skadade Andungen vid Femöresbron och hjälptes åt att mata honom samtidigt som vi skyddade honom från de stora stygga änder som brukar ge honom tjuvnyp.
*poserar*
Nu vågade han ta brödet direkt ur händerna på oss och han tog så fint och försiktigt samtidigt som han kikade oroligt på oss.
I bakgrunden vaktade hans mamma.
Det var ju som sagt lite läskigt att hämta mat direkt ur handen så ibland tog han jättestora kliv iväg när han norpat brödbiten. Jag lyckades fånga honom mitt i klivet på den här bilden. :-)
Sothönefamiljen simmade omkring precis vid strandkanten så jag kunde ta närbilder på när föräldrarna matade sina ungar med brödsmulor de fick av oss. De lät så himla roligt när de tiggde bröd! De liksom flåsade astmatiskt och lyckades ibland stöta fram underliga kvävda ljud som mest låter som en trasig cykelringklocka. :-)
Vid Färgargården träffade vi dessutom tre helvilda andungar (de yngsta) som klängde över mina ben i jakt på brödsmulor. En satte sig t o m på min bara vad och en annan kunde jag klappa lite över baken när den tumlade förbi. *s*
2005-07-15
Attackerad av andungar
Vilken dag! *skrattar* Efter en liten fika på Färgargården gick jag och älsklingen varvet "åt fel håll". Vi hann inte särskilt långt innan vi träffade på tre andungar som var ganska skygga. Det var knappt de vågade ta mat ur handen på oss. Efter en liten stund kom de tre andungar jag matade igår simmande tillsammans med sin mamma. Vi satt på en liten brygga vid vattnet och de kom rusande och var närmast hysteriska och gjorde rent halsbrytande hopp i jakt på brödet. Faktum är att jag var riktigt rädd att de skulle skada sig. De hoppade jättehögt utan att ha koll på hur nedslaget skulle bli. De tumlade ganska handlöst rakt ner på klipphällen så vi försökte hålla dem på marken men då bet de oss i fingrarna i ivern. Jag hade mitt bröd i knäet vilket en andunge upptäckte. Den försökte då hoppa upp i mitt knä, men det var lite för högt. Men mina ben gick bra att kliva på. Under mina ben kunde man också krypa. Det kittlades när deras duniga ryggar strök mot mina bara ben. :-) De var jättesöta men smutsiga (jag blev alldeles svart på benen) och nästan maniska. Älsklingen tyckte att de påminde om köttätande zombies som blint jagar efter mat. *ryser lite* När vi lämnade dem enades vi om att det måste vara deras mammas första kull. Hon har inte uppfostrat dem ordentligt eller lärt dem att tvätta sig som man ska. ;-)
"- Oooh! Maaaaaat!" *hopp hopp hopp*
Andunge fångad mitt i språnget.
Här står de och tigger under ivriga pipanden.
Vi fortsatte vår promenad och nästan ända uppe vid Femöresbron träffade vi på de sex andungar som brukar sitta i knäet på mig. Det ville de gärna göra idag också. De var minst lika galna som de där tre andungarna! Jösses! Det var nog tur att inte A och jag träffade på de här galningarna häromdagen för de hade nog skrämt slag på henne. *skrattar* Jag slog mig ner i gräset och hann knappt på upp en brödbit innan jag hade andungar stående på benen och i knäet!
Observera särskilt andungen till vänster. Hur står den med benen egentligen?! *skrattar*
Här var det inte frågan om att tigga mat utan att KRÄVA mat! *s*
En unge hänger över mitt ben för att nå en smula.
T o m jag tyckte det började gå lite väl vilt till när andungen i knäet började HOPPA efter brödet i min hand.
De små illbattingarna bet mig i knäna, tröjärmen, kjolen, armen och fingrarna och jag omväxlande skrattade och skällde på dem. Ibland bet de så hårt att jag förebrående skrek "Aj!". Förbipasserande stannade till, tittade och skrattade lite. Snart är jag (ö)känd på stan som "Andkvinnan". ;-D Det var väldigt svårt att förstå att det inte vankades mer mat för små hungriga andungar. De pep allt mer förebrående och nöp mig både här och var.
Här får jag ett par rejäla nyp i handen och i knäet. *s*
Alla nyp till trots sparade jag en bit bröd till min favoritand och så fortsatte vi promenaden tills vi kom till Femöresbron. Där hittade vi min älsklinge, Skadade Andungen. Vi lockade upp honom ur vattnet (han kom faktiskt när jag lockade på honom) för att ge honom lite bröd. Men han hann knappt upp innan en stygg andhanne bet tag i hens vinge och slet till så våldsamt att han tumlade runt och ner i vattnet igen med ett ömkligt skrik. Förbannade andjävel! Behöver jag säga att älsklingen bryskt föste undan den med foten så även den fick expressresa ner i vattnet? Jag lockade upp andungen igen samtidigt som älsklingen schasade bort de vuxna änderna så min lilla älskling kunde få lite mat.
Min favvis nummer ett.
När vi lämnade Skadade Andungen såg vi ytterligare tre andungar (som nästan var fullvuxna). Det innebär att vi bara idag såg 16 stycken andungar. Att de var så många hade jag inte klart för mig tidigare. Och då såg vi inte den med det grå ögat (det var inte en av de sex för deras ögon var friska, det kollade jag särskilt).
2005-07-17
Andaktiga
Under hotfulla regnmoln och genom tropiskt fuktig luft vandrade vi runt Strömmen i eftermiddags. Vid vårt första stopp träffade vi en nästan vuxen andunge som knappast kan vara någon annan än Bill (eller möjligen Bull). Vi har inte sett till honom på en halv evighet så det var ett kärt återseende. Bill, som tidigare varit extremt skygg vågade sig nu upp på land, men vågade inte ta bröd direkt ur handen. Han såg faktiskt blyg ut och smög omkring oss och hoppades på mat (som han naturligtvis fick även fast han inte vågade sig ända fram).
Visst ser Bill lite blyg ut där han står och så gärna vill smaka, men inte vågar gå närmre?
Vi gick vidare och ute i Strömmen fick vi syn på Mamma And med sina sex ungar. När vi ropade på dem och prasslade med påsen kom de simmande och när vi kastade ut en brödsmula i vattnet kom de farande som små motorbåtar genom vattnet (det hade kunnat bli ett riktigt roligt kort, men naturligtvis hade jag inte hunnit få upp kameran). De rusade upp ur vattnet under ivriga pip och kastade sig över oss som galna zombies (nåja, nästan i alla fall). :-)
Mamma And ställer sig alltid en liten bit ifrån och vakar över sina ungar. Hon håller koll på allt som närmar sig och tar bara bröd om man kastar det direkt till henne.
På kort är det svårt att se hur ivriga de var, men de hoppade och högg efter allt som rörde sig.
Här står de närmast andäktigt runt mig och tigger och hoppar.
Inga hämningar här inte! De sprang under kassen och stod inkilade *ähum* mellan benen på mig. *s*
När jag inte matade fort nog började de hacka på mina byxben istället.
De är verkligen helt vettlösa! De hoppar så högt att de faller pladask i marken. Här ligger en unge som just landat med vingen utfälld efter ett jättesprång upp mot min hand. Jag är hela tiden livrädd att de ska slå sig.
2005-07-18
Vi var helt enkelt tvungna att gå och fika lite på Färgargården idag igen. Båda hade sovit dåligt i natt och en kaffe, respektive en latte, kändes som livets nödtvång. :-) Medan vi satt och avnjöt vårt koffein (och en våffla för älsklingen och en bulle för mig) studerade vi fågellivet. Vi fick sällskap av en jättestor kråka som satte sig på gärdesgården där den spratt ut en en liten spontan "line dance":
I trädgårdslandet satt två kajor; en mamma och hennes unge. Ungen tiggde högljutt mat och mamman matade snällt:
Observera ungens GROTESKA ögon!
Mamman ser ut att sticka ner näbben ända ner i magsäcken på ungen. *ryser*
När vi fikat klart promenerade vi runt Strömmen (så klart). Vi hittade en sothönefamilj med precis nykläckta ungar som alla satt och balanserade på en gren ute i vattnet.
Det är svårt att hålla balansen när man har jättestora fötter och pyttesmå vingstumpar.
Vid boet borta vid Femöresbron simmade den andra kullen sotkycklingar omkring med sina föräldrar.
Vi matade Skadade Andungen med bröd i den lilla viken där han och hans mamma nästan alltid håller till. Jag och älsklingen fick hjälpas åt att schasa bort stora elaka andhannar som ville ge honom tjuvnyp. Lilla söta Andungen lät sig inte störas av att vi föste undan de andra änderna och jag börjar nästan tro att han känner igen oss och litar på att vi vill honom väl. Han är inte alls lika skygg längre som han var för en månad sedan.
När vi tyckte att Andungen fått nog med mat gick vi vidare i jakt på De Sex Hämningslösa Andungarna. Vi fick gå lite fram och tillbaka, men sen såg vi dem ute på en ö. Älsklingen trodde nog inte att de skulle komma, men vi gick ner till vattnet och jag lockade på dem, skakade plastpåsen och slängde ut ett par smulor. Och nog kom de allt! De kastade sig ut i vattnet och liknade mest små motorbåtar som kom susande över vattnet fram till oss. Den här gången hade jag kameran redo och filmade dem. De ser hur roliga ut som helst! Länk till filmen finns här:
http://www.internetangel.net/film/andrace.avi
Komplett galna andungar klättrar på Riddaren.
"- Mat! Ge oss mat! Jag vet att du har mat där uppe!"
Andungar överallt. De klättrar PÅ varandra och biter i min jacka. Det gäller att man håller undan fingrarna för de biter - HÅRT - nu.
"- Mat! Ge mig mat! Jag tänker sittstrejka här ända tills jag får mat!"
Jag visar mina tomma händer för att försöka övertyga Mamma And och hennes galna ungar om att maten verkligen är slut.
När du glufsat i sig allt bröd gick de runt och bet i mina skosnören och nafsade mig på vaden tills jag nästan hoppade runt (det kittlades något fruktansvärt). De hade väääldigt svårt att tro att maten redan var slut. *ler* När jag övertygat dem om det troppade de raskt av, simmade ut en bit, och drack en massa vatten. Det gör alla änder som ätit bröd har vi märkt. Det ser himla roligt ut när sex andungar alla dricker på en gång. :-)
2005-07-18
Och här kommer en länk till en film jag tog av en snubblande liten sotkyckling när A var här och hälsade på 13/7:
www.internetangel.net/film/balansgang.avi
2005-07-19
*snyft* Jag kommer aldrig att lyckas ta Den Perfekta andungebilden. De rusar ju omkring som skållade troll och bara vägrar att posera länge nog för att jag ska kunna ställa in skärpan. Idag fick jag syn på andmamman ute på ön. Jag var inte säker på om det var hon, men jag trodde det. Hon stod och spanade medan ungarna var helt utom synhåll. När hon fick syn på oss kom hon simmande (trots att vi inte prasslat med påsen eller kastat bröd). Nu börjar jag verkligen tro att de känner igen oss. När vi gav henne lite bröd började hon kvancka högljutt och då kom alla andungarna farande över vattnet. Det var tydligt att hon ropade på dem. *s*
De var såååå hungriga och hoppade, for och landade på varandra så att de skrek. Helt galna! Man blir ju rädd att de ska skada sig. Det har de förresten redan gjort. En av andungarnas näbb har en djupt hack och en annans näbb har en lång spricka. Dessutom upptäckte vi igår att den ena andungen har ett "mjölkigt" öga så frågan är om det inte var den jag och A såg.
Cool min!
Hungrig andunge "sitter vackert".
De hoppar och flaxar och har sig.
2005-07-21
Att mata änder kan upplysningsvis vara förenat med livsfara. Åtminstone om man tar ett stort och rakst kliv ut på en regnblöt klippa som visar sig vara såphal! Jag ska vara tacksam över att jag inte gled raka vägen ner till änderna i Strömmen! *s*
Nå, änderna fick så klart sin mat även om jag var både skitig och ledbruten (man får ju offra sig för sina älsklingar). Idag dök både Skadade Andungen och De Sex Galna Andungarna upp på samma ställe tillsammans med en hel hög vuxna änder. Detta fick till följd att det blev världens slagsmål om maten. Jag lyckades mata Skadade Andungen samtidigt som vi hjälptes åt att mota undan de andra änderna, men när det var De Sexs tur blev det värre. En stor spräcklig hona var jätteelak mot andungarna och bet dem flera gånger så de skrek hjärtskärande. Och då jagade vi ändå ner henne (tämligen brutalt dessutom) i Strömmen gång på gång. Hmmpff!
När all mat var slut stod De Sex Ständigt Lika Utsvultna Andungarna länge kvar och liksom knuffade på mina ben med näbbarna som för att påminna mig om att de fortfarande var hungriga. Och de undersökte noggrannt älsklingens händer för att se så att det verkligen inte fanns några smulor gömda där. *ler*
"- Är du helt säääker på att maten är slut?!"
2005-07-22
Idag hade jag med mig både A1, A2 och hennes två barn på promenaden runt Strömmen. Det hällregnade envist, men vi tog oss ändå tid att mata änderna. Både Skadade Andungen och De Sex Galna Andungarna höll till vid stora andmatarstället. De var hungrigare än på länge och hoppade och studsade och bet i fingrar, tår och jackor i sin jakt på bröd. *s* Sötisarna! De lyckades charma mina gäster också med sitt ivriga uppvaktande. :-)
2005-07-23
Here comes the rain again
...nynnade jag på för mig själv under dagens väldigt blöta promenad runt Strömmen. Vid stora andmatarstället trängdes alla hungriga änder. Det märktes att det regnat två dagar vilket förmodligen inneburit att de flesta andmatarmänniskor hållit sig borta. För de var utsvultna! Vi misstänkte det och hade med oss lite extra mycket bröd idag. Och oj vad de åt! Älsklingen fick jaga bort de vuxna änderna för de är så elaka mot mina små sötingar! Själv satte jag mig på huk och lockade på ungarna. De verkade nästan fatta att älsklingen viftande och klampande inte gällde dem för de kom raskt springande under ivriga pip. Sen jagade de frenetiskt smulor, men de slogs inte med varandra (även om de krockade ibland och snubblade över varandra i sin iver). De är så fruktansvärt söta när de står i en halvcirkel runt en, lutar sig mot ens ben och försöker sträcka sig efter brödet. Ååååh vilka charmknippen de är!
2005-07-24
Mina bäbisar är stora
Det är hemskt men sant. Mina bäbisar börjar bli vuxna. Mamma And vakar visserligen fortfarande över De Sex Galna Andungarna, men det är bara en tidsfråga innan de får klara sig själva. De är stora nu! Men fortfarande söta. De kom simmande och pep högljutt när de fick syn på oss idag. Utan tvekan sprang de upp ur vattnet och fram till mig som satt på huk, redo med en brödbit i handen. :-) När jag fått gosa med dem en stund (om man nu kan anse att ivriga andnäbbar som smånafsar en i benen är att gosa) så lät jag älsklingen ta hand om matandet så att jag kunde fota lite.
Både Mamma And och alla barnen står andäktigt och väntar på mat.
Vi sparade ett par brödskivor och promenerade vidare. Vi hittade sothönefamiljen i lagunen och bjöd även dem på mat. De vuxna är så roliga för de säger alltid till när de vill ha mer mat genom att väsa fram ett gällt ljud.
Ungarna börjar tappa sina röda dun nu.
Efter en stund fortsatte vi i jakt på Skadade Andungen (som jag döpt till Kvack). Men det visade sig att han hittade oss innan vi hittade honom. Jo, det är säkert. När vi kom gående vid den där stenhällen där jag trillade omkull tidigare i veckan så kom han ivrigt uppspringande för att möta oss. Det vete sjutton om han inte hörde våra röster och kom för att möta oss! Han brukar ju alltid annars vara skygg och hålla sig undan människor. Lilla sötingen! *ler fånigt* Hans mamma har övergivit honom nu så nu får han klara sig själv. Ja, om man bortser från att han har mig som reservmamma då. ;-)
Det kliar lite.
Typiskt Kvack att lägga huvudet på sned lite blygt.
Han är smart min lilla favvis. Inte ett endaste litet ljud gav han ifrån sig när han fick mat. På så vis lockade han inte dit några andra änder och därför kunde han i lugn och ro moffa i sig allt bröd själv. Och som han åt! Faktum är att han åt tills han verkade tämligen mätt. Änder verkar samla maten i halsen/bröstet. Ju mer de äter desto bulligare blir de där. Till slut sa jag åt Kvack att gå ner till vattnet och dricka lite. Och vet ni vad? Då gjorde han det! Jag lovar och svär!
Kvack poserar i vattnet (efter att jag bett honom stå still lite).
På väg upp ur vattnet igen.
När han väluppfostrat både druckit och poserat kom han upptassande till mig igen och frågade blygt om det fanns mer mat. Matvrak! :-) Men där fick det vara nog. Vi vinkade till lilla Kvack och vandrade vidare. När vi var nästan hemma upptäckte vi att den vita duva (!) som vi sett sitta på en avsats vid Strömmen när vi promenerade igår fortfarande satt kvar. Märkligt! Den måste nästan vara skadad eller något. Den bara sitter på en liten klippavsats nere vid vattnet. *tycker synd om* Undrar om de rymt från en trollkarl eller något?
Bortkommen?
2005-07-26
Jaha, så har min bana som Mattant åt andungarna nått nya pinsamhetshöjder. Älsklingen jobbar ju 14-22 månd-onsd och sedan åker vi bort så skulle Kvack få något bröd den här veckan var det liksom upp till mig att ordna det. Så idag bet jag ihop, la bröd i en påse och gick själv varvet i jakt på min lilla bäbis. Jag hittade honom i lagunen och han kom ivrigt simmande när jag ställde mig vid vattnet och prasslade lite. Jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen; han är smart den lille Kvack. De stora änderna är ofta jätteelaka mot de halvvuxna änderna och nyper dem så fjädrarna ryker när det vankas mat. Och står man och matar själv är det inte lätt att schasa bort de elaka änderna. Men Kvack han kom och ställde sig tätt intill mig och åt direkt ur handen på mig. På så sätt fick han skydd mot de stora stygga änderna som avundsjukt tittade på. Kvack simmar numera ofta tillsammans med en lite större andunge (som jag gärna vill tro är Bill). Men Bill är så himla skygg och vågar sig inte lika nära mig. Jag försökte mata honom för han var helt uppenbart utsvulten, men en del dumma andhannar försökte hela tiden jaga bort honom och en var skitelak och bet tag i hans vinge och slet loss en stor tuss med fjädrar och stackars Bill skrek och kastade sig ner i vattnet. Jag å min sida jagade efter den dumma andhannen och förpassade även honom ner i plurret.
Sen undrar jag om inte Bill insåg att Kvacks taktik var smart för han kom och ställde sig bredvid Kvack och så kunde de turas om att ta brödbitar (fast Bill vågade inte ta sina direkt ur handen). Det är lustigt det där, en del änder kan snällt samsas som maten medan andra är skittjuriga mot de andra. Jag börjar f ö tro att änder är smartare än man kan tro. För när jag matat klart och Kvack och Bill klev ner i vattnet igen blev de ögonblickligen bortjagade av de andra änderna. De måste ha sett att Kvack och Bill fick (nästan) all min mat och att de var ett hot som måste elimineras.
Ska jag berätta hur pinsamt jag tyckte att det var att sitta där för mig själv och mata änderna medan folk passerade förbi (och mycket folk var det dessutom)? Jag lovar, snart är jag känd på stan som Andmatarkvinnan. *s*
2005-08-02
Efter nästan en veckas frånvaro var det roligt att återse "mina" andungar. Men jösses så stora de är nu! Det var knappt jag kände igen Kvack när han kom simmande i lagunen. Det var först när han kom upp ur vattnet (och jag kunde se att han gick lite illa) som jag blev säker. T o m hans ärr på benet är på väg att försvinna nu. Men det värmer mitt hjärta att se hur stor och välmående han är nu. *ler*
Ögonkontakt med Kvackisen.
Kvack och hans mamma.
Det är ett fasligt svinn bland sothönefamiljerna. Den här familjen bestod av minst fem ungar härom veckan. Nu är det två kvar.
Vi beskådade även en storskarv (tror jag) som satt på en pinne ute i Strömmen:
När vi stod och matade några änder på hitsidan om Femöresbron såg vi plötsligt hur sex stycken änder kom tuffande över vattnet från ön. De kvackade högt ungefär som för att tala om att de minsann var på väg och att vi skulle spara bröd till dem också. Det var så klart De Sex Galna Andungarna - men de var bara fem (!!!). Den sjätte var deras mamma så en unge saknas. *snyft* De som har klarat sig så länge. Nu verkar en ha dukat under.
De är så stora och långa nu att det är hopplöst att försöka fota och mata dem på en gång. De kommer åt att bitas när man sitter på huk och det gör ont. :-)
100-procentig koncentration på en brödbit.
2005-08-16
Promenaderna och andspanandet har glesats ut de senaste veckorna. Våra andungar är nästan vuxna nu och det börjar bli svårt att känna igen dem. Idag hade vi dock med oss bröd och gick för att leta efter "våra" skötebarn. När vi ställde oss vid stranden och spejade ut mot ön kom De Sex Galna Andungarna (som idag bara var fyra!!!) simmande under högljudda kvackningar. De är så stora nu! Och de har lärt sig flyga, vilket innebär att när de ska hoppa efter brödsmulor flaxar de och far runt omkring en så man får vingslag på sig. *s* Deras mamma vakade fortfarande över dem.
Med lilla kameran och dåliga ljusförhållanden blir bilderna inte roligare än så här. Här står vi glatt på vårt syskon. *s*
Långa blickar efter en bit tekaka.
Nej, det är inte ett svävande popcorn utan en brödbit som lyser vit ovanför anden. :-)
Flygande and med brödbit i näbben.
Det är SVÅRT att fånga dem på bild när de far omkring så där!
Jag tycker inte det var länge sedan de knappt hade några vingar. Nu är de jättestora!
Vi gick bort till lagunen när vi matat de fyra andungarna en stund. Vem tror ni kom simmande när vi stannade till? Jo, Kvack förstås! *ler lyckligt* Jag satte mig på huk med en brödbit och då kom han uppspringande ur vattnet för att smaka. Han går nästan felfritt nu, och på benet syns bara en antydan till ärrbildning. Det dröjer inte länge nu innan vi inte kommer att kunna se vem han är. *snyft* Idag hade han med sig sin mamma (det var länge sedan vi såg dem tillsammans nu). Med gemensamma krafter höll jag och älsklingen undan de elaka änderna så de kunde äta i (förhållandevis) lugn och ro. Han är speciell min Kvackis. Han har ett alldeles eget kroppsspråk. Han ser liksom så blyg och försynt ut. På bilden här nedan syns det vad jag menar:
Kvack och hans mamma.
